Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Björn Ranelid | Förbjuden frukt från ett fruset träd

Björn Ranelids nya roman kan ibland nästan te sig gammaltestamentligt högtidlig i sättet att skildra det trauma som drabbar huvudpersonen. Det skriver Lisbeth Larsson och konstaterar att Ranelid aldrig lättsinnigt sveper förbi någon människa.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Björn Ranelid

Förbjuden frukt från ett fruset träd

Albert Bonniers förlag

I Björn Ranelids romaner är allt på liv och död. En cykeltur, en blomdoft, en sång, ett handslag; allt laddas med hela livets glädjeämnen, sorger och lidande. Det är stort men också utmanande. Det gäller att ge sig hän åt hans prosas svindlande kast mellan stort och smått, högt och lågt och gå in i den Ranelidska världen. Gör man det är läsningen av hans berättelser alltid en omskakande upplevelse. Så är det också med hans nya roman Förbjuden frukt från ett fruset träd.

Det är Ranelids tjugotredje roman. Med den firar han sitt trettioårsjubileum som författare och kan se tillbaka på en karriär som inledningsvis gick spikrakt uppåt men i halvtid delade sig i två. Någonstans var det som om exhibitionisten och estradören Ranelid lade sig framför hans böcker och samtidigt som han fick ett enormt gensvar bland de stora läsarmassorna förklarade en rad litteraturkritiker honom krig.

Jag har alltid trott att det berodde på att hans romaner bärs av en tro på Godheten. Ett i vår tid närmast tabubelagt ämne inom den höga litteraturen. Men förmodligen har det lika mycket att göra med att han utmanat gängse konventioner, trätt fram på så många andra och folkligare scener än dem som tidigare varit de etablerade författarnas och varit tämligen stor i truten.

Björn Ranelid är en säregen kombination av gammalt och nytt både som person och romanförfattare. Förbjuden frukt från ett fruset träd kan ibland te sig nästan gammaltestamentligt högtidlig i sitt sätt att skildra det trauma som lägger sig som en förlamande kraft kring huvudpersonen Viktor. Han är en av dessa Ranelids små som får växa och lysa genom det sätt han berättas på. En människa som är omsorgsfull med livet och vill det sanna och goda, som låter sig utnyttjas utan att bli bitter, men länge hindras i sitt liv av alla de lögner som kringgärdar honom.

Romanens landskap är det Ranelidska Österlen. Och det är svindlande vackert. Men mitt i Paradiset bland äppelodlingar och betesåkrar finns ormen. Först kan man tro att det är en kvinna. Matilda som förför sin tonårige son och håller honom i ett hårt grepp av lusta och begär. Så småningom visar det sig att det snarare är förljugenheten. Det incesttrauma som Ranelid låter vibrera genom hela första delen av denna tredelade roman visar sig utgå från falska premisser. Matilda är inte hans mor utan en kvinna som tagit hennes plats då Viktors mor fick en graviditetspsykos och för alltid blev förpassad till hospitalet i Lund.

Ranelid håller sig med en allvetande berättare som släpper informationen gradvis och med stor återhållsamhet. Det kan ibland irritera. Men det innebär samtidigt att man som läsare blir del av en process där människor och händelser måste tolkas om, fördomar upplösas och åsikter revideras. Det är nyttigt.

Samtidigt som romanen till stora delar består av kärleksfullt ingående och kunniga beskrivningar av de vardagliga sysslorna som en bonde och en blomsterodlare på Österlen är upptagen med – och detta är en av romanens verkligt stora behållningar – så handlar den hela tiden om de stora livsfrågorna; om vad det är att vara människa bland människor.

Det finns ett överflöd av öden i romanen. Människor vars liv på olika sätt flätas samman med Viktors. Trots att man skulle kunna kalla honom för en mycket ensam människa finns han i ett nätverk av synliga och osynliga mänskliga sammanhang som skapar hans liv, direkt och indirekt. Alla får de sin berättelse. Ranelid sveper inte lättsinnigt förbi någon människa. Kvaliteter, egenart och relationer beskrivs alltid.

Kärleken har i denna roman många ansikten. Det som lyser med en särskild kraft är Viktors barndomsgemenskap med vännen Napoleon, som avlider i sköldkörtelscancer mycket ung. Han är en av de få som vågar trotsa den skylt med ”Privat väg” som Viktors pappa satt upp. Han bryter också igenom Viktors distanserade förhållningssätt till livet och drar honom ut på äventyr. Och aldrig har väl Ranelids prosa varit mera fritt flygande än när han beskriver deras cykelfärder mellan himmel och hav i det backiga Österlen.

Skollärarens kommentar, när Napoleon meddelar att han inte tänker konfirmera sig kan också stå som tema för hela romanen: ”Du är undantaget som bekräftar regeln”, säger han i sammanbiten vrede. Och samtidigt som Ranelid i Förbjuden frukt från ett fruset träd i hög grad uppehåller sig vid det vanliga skulle man kunna säga att romanen som helhet är tillägnad just dessa människor som vågar vara det undantag som bekräftar regeln.

ÄMNET

Björn Ranelids nya roman, den tjugotredje sedan debuten. En bok som handlar om de stora livsfrågorna, om vad det är att vara människa bland människor. "Ranelid sveper inte lättsinnigt förbi någon människa. Kvaliteter, egenart och relationer beskrivs alltid", skriver Lisbeth Larsson.

SKRIBENTEN

Lisbeth Larsson är sedan år 2000 professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Medverkar som litteraturkritiker i Göteborgs-Posten