Det är svårt att läsa en roman om en konstnär man älskar. Man tycker sig ha sett hennes själ skymta, ja, mer än så, på duk efter duk - och nu kommer någon och dissekerar och låser fast en närgången tydning. Säkert var det därför jag blev så uppbragt inledningsvis, främst över det jag uppfattade som ett fult dramaturgiskt grepp, en direkt verklighetsförfalskning. Läsaren förleds nämligen tro att Helene Schjerfbeck, en av de främsta självporträttörerna i konsthistorien, skulle ha börjat utforska sitt eget anlete först i 80-årsåldern på uppmaning av sin konsthandlare.
Naturligtvis är det en utmärkt upptakt: den gamla målarinnan framför spegeln sökande sina konturer samtidigt som hon berättar sitt liv för de döda. "Är det alltså detta ansikte jag ska teckna? Varför inte? Men hur, av vilka erfarenheter formades det till den där knotiga grenen?"
Fast när jag fått styrfart in i den närmare 500-sidiga dokumentärromanen är jag beredd att förlåta. För den kronologiskt uppbrutna, fiktiva självbiografin får vingar och man inser varför den i svensk språkdräkt aldrig tidigare presenterade finska poeten och prosaisten Rakel Liehu länge hyllats för sitt djärva förhållande till modersmålet, som endast motsträvigt låter sig demonteras.
Hon ger Schjerfbeck ett impressionistiskt, både blödande och behärskat språk, kryddat med franska uttryck och egensinnig interpunktion, vilket stämmer bra med det lilla jag sett av rebellens kvarlämnade brev. Som romanfigur gör Helene halsbrytande verbala ögonblicksporträtt, bland annat av en grånad Aleksandra Kollontaj: "I ljuset liknar hon ett gammalt ... flygblad."
Trots att texten är så lång och gediget researchad är den fortfarande en skiss som släpper in luft och ljus och varierande, kolliderande tolkningar. Författaren låter den geniala konstnären bita ifrån mot alltför inskränkande själsteorier. "... min bäste Freud, när en kvinna målar är hon en helt annan, ett rike större än hon själv ..."
Och Rakel Liehu tillåter verkligen målaren Schjerfbeck att breda ut sig, vilket ju långt ifrån alltid är fallet i skildringar av konstnärer, i synnerhet inte om de är kvinnor. Underbarnet Helene, sängliggande med krossad höft, utforskar omgivningen med pennan som känselspröt, intensiva ungdomsår i Frankrike utspelar sig framför staffliet och i ivriga konstdiskussioner mellan "målarsystrarna", i såriga fast slitstarka relationer med män utgör skapandet själva hjärtpunkten och när hon åldrad och cancersjuk evakueras till Sverige under andra världskrigets slutskede blir hon fortfarande exalterad över de visionära verk konsthandlare Gösta Stenman för med sig hem från sina räder på kontinenten.
Schjerfbeck får vänta länge på erkännandet. Stora delar av sitt vuxna liv tillbringar hon i armod, hopträngd med en föga uppmuntrande moder i ett rum och kök, där rummet även fungerar som ateljé. Men hon är inget offer. Hon väljer själv bort tjänsten vid ritskolan i Helsingfors för isoleringen i byn Hyvinge, där hon med ett minimum av distraherande intryck kan måla av sig ansikte efter ansikte för att till sist stå där med en bild av någonting bortom alla förställningar.
