Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Bilder av allas vår Astrid

Praktverket med fotografier av och ur Astrid Lindgrens liv bekräftar den välbekanta bilden av allas vår Astrid. Karin Widegård läser den lite motvalls och söker förgäves efter nya vinklar.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Redan ett par somrar innan hon skulle konfirmeras kände Astrid att barndomen var slut och att hon hade förlorat förmågan att leka.
Denna skakande upplysning får vi i Astrids bilder, ett praktverk med fotografier och text som tidsmässigt spänner över hela Astrid Lindgrens liv.
Man hajar till inför det dystra konstaterandet. Astrid Lindgren har ju planterat en bild i folks hjärtan om Barndomen med stort B.
Å andra sidan är händelseförloppet helt logiskt. Man måste lägga barndomen bakom sig för att kunna återanvända den.
Astrid Lindgren lär vara en av Sveriges mest fotograferade personer. Här presenteras ett stort, men i procent räknat förmodligen ringa urval fotografier.
Ljusa bilder ur det privata arkivet. Med föräldrarna Hanna och Samuel på gården i Vimmerby och senare med de egna barnen. Sommarminnen. Man känner igen de illasittande baddräkterna och konstaterar ännu en gång det förbluffande i att även kropparna tycks formas av det rådande modet. Det är Astrid och hennes systrar och väninnor, men samtidigt finns en slående likhet med uppställningarna i andra familjealbum från samma tid även om relationerna växlar.
Detta bidrar säkert till att jag upplever det lika mycket som ett tidsdokument som ett sätt att komma författaren Astrid Lindgren närmare.
Och jag inbillar mig att de senare officiella porträtten präglas av den framrusande tidens iver att dokumentera en enastående barnboksförfattare ständigt i farten. Allt detta bjuder Astrid Lindgren på. Var det så ikonen Astrid byggdes upp?
Ju mer färgerna erövrat proffsmarknaden och hemmafronten, desto starkare strålning får de gamla svartvita fotografierna. En laddad stillhet som när som helst kan utlösas och sättas i rörelse igen.
Som när Astrid Lindgren sitter (inte helt avslappnad) i en hopfällbar trädgårdsstol bredvid tioårige Jan Ohlsson, som ligger i gräset och övar på sina repliker som Emil i Lönneberga. Med hjälp av en rullbandspelare! Det var tider det. Här finns flera sådana pärlor.
Outstanding är ändå Jens Assurs knäppning långt senare av Astrid Lindgren när hon prompt rycker en rodnande rakad kille i hängslena och säger: "Nu får du sluta skinheadsa!". En bild som väl redan har gått till historien.
Vad jag lägger märke till är att hon inte precis framhäver sig själv på fotografierna. Vilket kanske beror på att hon avskydde att ständigt leva i rampljuset. Varje dag drösade ett femtital brev in genom hennes brevlåda hemma på Dalagatan i Stockholm. Och en barnboksförfattare känner förmodligen extra stort ansvar att inte göra sina läsare besvikna.
När det sprakar till då och då i texten är det för att vi får smakprov på hennes egen slagfärdighet. Som när en av hennes systrar frågar en besökare om hon reflekterat över hur kul det är att vara Astrid Lindgrens lillasyster och Astrid, som råkar höra samtalet, mumlar från rummet bredvid om de tänkt på hur kul det är att vara Astrid Lindgren själv.
Tragikomiskt nog blev hon till slut så älskad att hon var tvungen att vädja till Sveriges lärare att inte längre låta sina klasser uppvakta henne med brev. Jag tänker på Selma Lagerlöf som på äldre dar upplevde något liknande när skolbarnen sjöng under balkongen på Mårbacka. Vem mer i det litterära Sverige har blivit så hämningslöst införlivad i en kollektiv nostalgisk gemenskap? Evert Taube kanske? Båda har ju i högsta grad bidragit till den så kallade svenska sångskatten. Astrid Lindgren kunde vara busig. Men man kanske fick vara ännu mer buse som Evert Taube.
"När jag skrev var jag oåtkomlig för alla sorger." Astrid skrev om morgnarna innan hon steg upp. Men när hon skulle fotograferas representativt poserade hon i dräkt utslängd på sängen. En retuscherad bild av verkligheten alltså. Sådant ställde hon upp på.
Det var så mycket man måste göra som Astrid Lindgren.
Jag märker att jag läser boken en smula motvalls. På min vakt mot bilden av allas vår Astrid. Av någon outgrundlig anledning förväntas ju en person med specialbegåvning inom ett område kunna uttala sig om allting som något slags guru och kär vän som ska rädda oss andra. Till och med drottning Silvia, får vi veta, rådfrågade den framgångsrika författaren om hur hon skulle uppfostra sina barn. En utmaning som Astrid Lindgren elegant passade tillbaka genom att svara att drottningen nog visste det bäst själv.
Kanske är det bara en dum idé jag fått att det skulle finnas något mer att veta om den skrivande Astrid, om den konstnärliga processens inre och om språket som verktyg. Bara att ingen har vinklat frågorna så.