Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jesper Högström.

Betraktar förödelsen på säkert avstånd

Märta Söderbergs öde lämnar inte Malin Lindroth ifred, särskilt intressant blir det när nya verk om Hjalmar Söderberg presenteras. Jesper Högströms Lusten och ensamheten bärs av viljan att plocka ner författarikonen från piedestalen, men de svåraste frågorna lämnas på tryggt avstånd.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Sakprosa
Jesper Högström
Lusten och ensamheten
Weyler

Aldrig har min syn på en roman förändrats så radikalt, som när jag häromåret läste Märta och Hjalmar Söderberg. En äktenskapskatastrof. Boken, som är en studie i kvinnoförakt från tidigt 1900-tal, skriven av psykiatern Johan Cullberg och förläggaren Björn Sahlin, reder ut de turer, som ledde till att Märta Söderberg, Hjalmar Söderbergs första fru, mot sin vilja lades in på sinessjukhus. Efter det har jag inte kunnat höra talas om Doktor Glas, vare sig på scen eller i tryck, utan att tänka på Märta.

Vilken rätt har man att göra sig av med en människa som man anser skadar andra? I Söderbergs Doktorn Glas är detta den centrala moralfilosofiska frågan. Intressant nog tycks frågan också ha färgat Söderbergs eget liv, som länge kom att kretsa kring inläggningen av Märta. Vem var den Hjalmar Söderberg som i bästa Doktor Glas anda, om än inte mördar så i alla fall gör sig av med den fru som ansågs alltför störande? Allt sedan jag läste om äktenskapskatastrofen har jag önskat mig en biografi som ger fördjupande svar på frågan. Alltså blir jag glad när Jesper Högströms Lusten och ensamheten landar på mitt skrivbord. Nog måste detta vara något annat än Bure Holmbäcks utdaterade Hjalmar Söderberg: ett författarliv från 1988? Jo då. Jesper Högström hyllar Söderbergs författarskap men gör det utan att stödja genikulten. Tvärtom rymmer boken en livsberättelse som bärs av en vilja att respektfullt plocka ned författarikonen från piedestalen och visa honom i sin bräckliga, brokiga, stundtals sviniga mänsklighet. Fast porträttet av den alkoholiserade självromantiserande kvinnoskildraren med smak för ironi är ändå inte oproblematiskt.

Boken är en tegelsten, som följer Söderberg i spåren, från skolgården, via dåtidens litterära kretsar genom den av jämställdshetsdebatt kokande tidsandan, fram till dödsbädden. Som barn var Hjalmar Söderberg en klen,välbärgad pojke, rädd för underklassens ”gatpojkar” och mobbad av klasskamraterna som såg en särling, alltför mjuk för tidens mansideal. Efter hans död liknades han vid en envis schnauzer, som aldrig gav upp hoppet om att få bita ihjäl en bil. Där emellan finns ett liv, som i hög grad kom att präglas av kvinnor – fruar, kärlekar och den ständigt stöttande systern Frida. Det är dessa relationer som ställs i centrum i Högströms bok.

Söderbergs kärlekar vandrar in och ut ur berättelsen. Men det är hans första fru, den reumatiska, socialt otympliga Märta som kommer att forma hans liv. Sahlins och Cullbergs omistliga bok är en återkommande referens. Men Högström är mer försiktig i skildringen av mardrömsäktenskapet och särskilt försiktigt blir det när det handlar om Söderbergs involvering i Märtas tvångsintagning. ”Man kan alltid dra sig till minnes att man nästan bara har hans version av deras konflikter”, skriver Högström diplomatiskt men tillägger genast att det är ”helt uppenbart” att Märta var ”en krävande person som hade svårt att dra jämt med omvärlden.” Nå. I ljuset av Söderbergs alkoholism, hans otrohet, hans känslokyla och ömkliga stunder med whiskeybrickan, framstår Märtas påstådda svårigheter att dra jämt med omvärlden ärligt talat som en sunnanvind. Varför dessa svårigheter är ”helt uppenbara” när så mycket annat i äktenskapshistorien är öppet för tolkning går mig också förbi.

Hjalmar Söderberg har beskrivit sig själv som ”en ganska spräcklig ängel”. Just ”ängel” är inte en titel som ligger nära till hands när man läser Jesper Högström och tur är väl det. Däremot lägger han stor omsorg vid att ge en mångfacetterad bild av Söderbergs person. Tyvärr missar han den i mitt tycke mest intressanta facetten. Visst, ”Hjalle” var en grav alkoholist, som säkert led av den känslomässiga stumhet, som kännetecknar ett liv som dränks i sprit och ironi. Men han var också den som hade turen att torgföra sin maktlöshet i ett sällskap av mäktiga vänner, som kom till hans hjälp med att göra sig av med den föraktade frun.

Jag hade gärna velat komma närmre den maktutövning som måste ha pågått i Söderbergs hem. I möte med Märtas biografi, så som den berättas i Sahlins och Cullbergs bok, kan man ana konturen av ett informellt nätverk bestående av Söderbergvänner som alla hade sin del i Märtas sjukförklaring, bland annat kom förläggarfrun ­Lisen Bonnier att spela en aktiv roll, när det gällde att skilja Märta från barnen. Vem var Söderberg i denna härva av parasitära relationer? Hur mycket makt kunde han tillskansa sig genom att förklara sig maktlös i ”rätt” sällskap? Ingenting av detta får jag svar på i Jesper Högströms bok. Snarare än att ta ett steg in i det, som vi numera vet är en smärtpunkt i Söderbergs liv, tar den ett steg tillbaka och betraktar förödelsen på ett lite för tryggt avstånd för att det ska bränna till. Vem som är verklighetens Doktor Glas kan jag bara fantisera om.