Bertina Henrichs | Schackspelerskan

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

En städerska råkar välta omkull en schackpjäs i ett pågående parti på hotell Dionysos på Naxos.

Det svartvita brädets mysterier och doften av lättsinne som dröjer sig kvar i rummet, som bebos av ett ungt amerikanskt par med världsvana, väcker plötsligt något hos den medelålders Eline.

Hittills har hon levt ett inrutat och förutsägbart liv utan tillgång till strategier som öppnar för några som helst avvikelser eller äventyr. Hennes bilreparatör till make förväntar sig inte heller något sådant utan är nöjd med deras traditionella familjeliv. Intet ont anande tror han att detta ska fortsätta i evighet.

När Eline själv börjar spela schack är det en utmaning mot byns outtalade regel att man ska veta sin plats och inte förhäva sig. Till saken hör att hon tar kontakt med sin gamle lärare för att få träning, en kuf som tvingats betrakta sig som outsider. Hon blir aldrig besatt av själva schackspelet på samma sätt som Luzjin blir i Vladimir Nabokovs Han som spelade schack med livet. Snarare är det ett verktyg i händerna på henne för att bryta sig ur en begränsande tillvaro.

ANNONS

Jag kan inte låta bli att tycka att något saknas för att göra förvecklingen riktigt trovärdig. Det är som om språket är alltför informativt och korrekt. Berättandet i tredje person når inte in till känslorna. Även om det tar sig i slutet av boken när relationerna blir något mer komplicerade. Det är ett uppror i det lilla och man väntar sig att mycket bubblar under ytan.

Gång på gång kommer jag på mig med att tänka att det är en ruskigt bra story och ett utmärkt underlag för ett filmmanus. Och mycket riktigt har boken filmatiserats. Där ges kanske det som brister – kroppshållningar, ögonkast och tonfall för att bygga upp stämningen.

ANNONS