Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Berny Pålsson: Vingklippt ängel

BOK: Berny Pålssons självbiografiska debut är en frätande uppgörelse om psykisk sjukdom i en sjuk värld.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Först tycker jag att Berny Pålssons självbiografiska debut Vingklippt ängel känns som om den vore skriven av en destruktiv Tomas Di Leva. Kanske en kombination av honom och Trent Reznor i Nine Inch Nails, som Pålsson gärna citerar. Det handlar en hel del om änglaskap och demoner: "hennes skratt är glitter som sprids för vinden" och "skuggfolket med IngenNåd i spetsen kallade lågt på mig". Men snart inser jag att det bara är väldigt mycket Berny Pålsson och jag får istället svårt att värja mig för hennes hjärtskärande berättelse. Det är omöjligt att inte imponeras av denna uppriktiga dissektion av skärandets förlösning.
Nästan alla debutanter låter barndomen vara stoff, men jag har sällan läst en så här frätande uppgörelse. Kanske för att Berny Pålssons helvete var jävligare än de flesta andras. Hon gick på mellanstadiet när hon hittade pappa alkoholistens sprit, och sin deprimerade mammas tabletter. Snart var hon fast i en karusell av pundarpojkvänner, missbruk och självskador. Demonernas röster ville aldrig lämna henne ifred, hon fick "emotionell cancer" och jaget delades itu. Underarmarna blev zebrarandiga.
Tolv år gammal gjorde hon sitt första självmordsförsök. Sex år senare är hon tvångsintagen och får tretton olika sorters läkemedel.
Berny vill må bättre, slippa demonerna och "ingentinget" - men inte på vilka villkor som helst. Hon vill först inte acceptera att hon är sjuk, utan menar att hon upplever fler dimensioner än "dengråmassan" som befolkar "jordsligheten". Hur skall hon kunna leva fullt ut där?
Det är förfärande hur hon lider, hur omgivningen brister, men det blir samtidigt förståeligt varför de gör det. Orsak och verkan är en flytande massa, det är allas fel och ingens och Berny Pålsson lyckas gestalta det utan att bli snusförnuftig. Kanske kommer åren att skala av hennes språk lite grand, för detta är en tonårsflickas memoarer (vilket omslaget och alla engelska låtcitat vill understryka), men det mättade berättandet fungerar fint här. Och det är en gåva, inte bara för författaren själv, att hon lyckas sätta ord på sina upplevelser. Hon är ju en av många - men trots alla skräcksiffror om unga flickor som skadar sig själva är det en tyst, perifier grupp.
Därför känns det fantastiskt att det senaste året bjudit på unga överlevare som Berny Pålsson, Josefine Adolfsson (hon debuterade i våras med Kårnulf was here) och Lo Kauppi (med den sprakande soloföreställningen Bergsprängardottern som exploderade). Dessa begåvade beskrivningar av tillvaron för unga missbrukare och den omgivning och vårdapparat som inte kan rymma dem ger understöd åt andra som också behöver stesolid eller blödande armar för att överleva. Men kanske är de ännu viktigare för oss som står bredvid och inte fattar någonting.
Trent Reznor sjunger: "I hurt myself today to see if I still feel. I focus on the pain, the only thing that's real". När Berny Pålsson avslutar sin fina debut har hon inte skurit sig på ett halvår. Det är detsamma som en evighet.