Europaperspektiv kallas en skriftserie som utges av ”nätverken för Europaforskning” vid Sveriges universitet. Juridiska, ekonomiska och statsvetenskapliga institutioner är inblandade. Syftet är att ”göra viktiga forskningsresultat tillgängliga för en bredare allmänhet”.
Men när man läser Europaperspektiv 2015, betitlad Välfärdsgapet – EU:s sociala utmaning, kan man börja undra om det inte i själva verket är kommissionen som är utgivare. Tonläget är lika byråkratiskt, invecklat och opersonligt som en kommuniké från Bryssel.
Inte så att texterna är ointressanta. Tvärtom. Problemet är att de knappast är skrivna för en bredare allmänhet. Bakgrunden är det EU som slits isär mellan lönesänkande, åtstramande, privatiserande, bankräddande nyliberaler, främlingsfientliga nyfascister och gryende vänsterrörelser som vill utgiftssatsa för att ta EU ur krisen. De sistnämnda, Syriza och Podemos, befinner sig dock fortfarande under artikelförfattarnas radar.
Kritik av ”flexicurity”, det vill säga osäkra anställningsförhållanden utan grundtrygghet, av arbetslinjeliknande åtgärder för att öka ”anställningsbarheten” – läs: öka otryggheten – är välkommen. Kartläggning av främlingsfientliga partier i medlemsländerna likaså. Det ”sociala EU” som många vänsteranhängare drömde om på 1990-talet tycks efter krishanteringsåren alltmera avlägset.
Några citatpärlor är värda att lyfta ur skriften: ”De väljarmässiga framgångarna för de högerpopulistiska partierna kan ses som ett tecken på att de etablerade partierna och EU:s politiska etablissemang inte förmått förankra och förklara hanteringen av den ekonomiska krisen.” Man kan också säga att hanteringen av krisen varit ett haveri, och att unionen skördar vad den sått. ”Det finns”, som en av de akademiska skribenterna med karaktäristisk underdrift konstaterar, ”anledning att vara pessimistisk.”
