Den första skymten av Berlinbiennalens sjunde upplaga, Forget fear , får jag i ett skyltfönster just som jag stiger in på Auguststrasse. Under biennalens logotyp, i vit målarfärg och med stora bokstäver, läser jag: ZEIT FÜR TATEN – dags för handling eller, om man så vill, tid för brott. Jag tvingas fråga mig själv: när skrevs det senast med vit målarfärg på skyltfönstren i centrala Berlin? Och vilken konstnär ligger egentligen bakom ett verk vilket, till såväl form som innehåll, så riktningslöst anspelar på Kristallnatten?
Ingen, skulle det visa sig. Istället får jag av performancekonstnären Olof Olsson veta att det är den haussade designern Mario Lombardo, mest känd för sina uppdrag åt det lyxiga varuhuset KaDeWe, som anlitats för denna reklamkampanj. Så här i efterhand säger detta nästan allt om årets biennal. Den är ett slags mischmasch av samhällskritisk interventionism, trendkänslighet och etiska dilemman i korsningen mellan behovet av minne och begäret efter handling.
När jag sedan kliver in i porten till Kunstwerke, platsen för biennalens huvudutställning, möts jag av ett verk som sedan flera månader väcker ont politiskt blod i tysk kulturdebatt: Martin Zets Deutschland schafft es auf (Tyskland gör sig av med den). Verket är en respons på socialdemokraten Thilo Sarrazins uppmärksammade och islamofoba stridsskrift Deutschland schafft sich ab (Tyskland avskaffar sig självt) och presenteras i form av en returbox för nämnda bok. Det processbaserade verket ska avrundas med att biennalens besökare avgör böckernas framtida öde.
Givet biennalens (om än vänster-)politiska profilering dröjde det inte lång tid förrän ledarsidor började jämföra Zets projekt med de nazistiska bokbålen på Bebelplatz. En analogi som enligt curatorn Artur Zmiljewski ligger helt i liberala belackares ögon, liksom man kan anta att den leder biennalens vidare projekt i bevis, att låta konsten kila kurir åt kontroversiella konflikter.
Efter att ha vandrat igenom en lång, smal korridor vars väggar är fullklottrade av utdrag ur Stéphane Hessels kampskrift Säg ifrån! (som var startskottet för de senaste två årens ockupationsrörelser) inser jag att det är längs dessa linjer utställningen löper. Jag möts av ett enormt tältläger där Occupyrörelsen håller möten och uppmanar konstnärer att sluta sig samman med aktivister.
På andra våningen erbjuds jag av Khaled Jarrar att få en stämpel från den palestinska staten i mitt pass, samtidigt som jag bevittnar Miroslaw Patecki rekonstruera huvudet av världens största, men kanske också mest omstridda, Kristusstaty – den som nyligen uppförts i polska Swiebodzin (en rekonstruktion som synes särdeles ironisk just som huvudet vid statyns resning föll av och krossade en arbetares fot).
Ytterligare någon trappa upp har Jonas Staal hängt upp flaggor från samtliga länder som hyser terroriststämplade organisationer och bjudit in representanter från dessa till vad han kallar The new world summit.
Även om jag kan sympatisera med vissa verk, liksom värja mig mot andra, finns ett grundläggande problem. För när denna politiskt engagerade, didaktiska konst ska spränga sig ut ur den samtida konstvärld som enligt curatorerna förvandlats till en ond cirkel av kreativ impotens, riskerar den inte då att också förneka sig själv såsom konst? Frågan är bara vem som blir den största förloraren i detta vågspel.
Konsten, som blir samhällskritisk när den övergår i politik, eller politiken, som neutraliseras genom att införlivas i konsten och blir till föga mer än en stiligt engagerad gest? För ärligt talat, vad innebär det egentligen när en inbjuden ockupation inte längre är en motsägelse? Påminner den då inte om gatstenen man kan köpa i konstshoppen? Är den något mer än en fetisch?
Bortom denna dubbla förlust finns egentligen endast Lukasz Surowiecs Berlin-Birkenau 2011/2012 som förmår hålla balansen. Surowiec har låtit förflytta 320 björkar från det koncentrationsläger vars namn de givit upphov till, för att placera dess skott högst upp i Kunstwerke och själva träden runtom i staden. I en tid när förföljelserna åter slår efter judar i öst och romer i väst erinrar verket med eftertryck om att det historiska inte är vad som en gång var, utan den minnesbild som blixtrar till när faran hotar.
Birkenaus björkar säger oss att konstens politik inte behöver vara ett medialt engagerat utspel som väl egentligen inte blir så mycket mer än en projektionsyta för vår etik, och därmed vår självgodhet. Birkenaus björkar står där i sin skörhet och påminner om det lidande som är roten till varje verkligt engagemang. Det förgångnas offer som anas i bladens textur pressar oss framåt i tiden. Men samtidigt – vittnar inte bladens lekfulla darrande om ett mått av liv och framtida frihet? Pressad mellan det förflutna och framtiden blir det vår uppgift att införliva denna frihet i nuet.
Berlins konstbiennal Forget fear som pågår till och med 1 juli. Den politiska konsten står i centrum och Johannes Björk undrar om konsten eller politiken blir den största förloraren?
.
Konst- och litteraturkritiker. Skrev senast om utställningen Konst är dyrbarare än korv på Varbergs konsthall (GP 17/2).