Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Berättelsen får konturer lite väl sent

Fint men utopiskt skriver Stina Nylén om Agnes Lindströms debutroman, som får välbehövlig skärpa först mot slutet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Ung
Agnes Lindström
Hata Gustavsberg
Bonnier Carlsen
 

På ett sätt skiljer sig Agnes Lindströms debutroman Hata Gustavsberg från flertalet ungdomsböcker. Det gäller bristen på problem av typen kroppskomplex, ätstörningar, självskadebeteende och mobbning. Och i den mån svårigheter infinner sig är de hanterbara, särskilt med väl valt vuxenstöd.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Jag har den största förståelse för Lindströms val att berätta en historia utan dessa för genren traditionella drag, och ändå vilja beröra och underhålla. Tyvärr lyckas hon inte riktigt förrän mot slutet av historien.

Huvudperson är femtonåriga Miranda som är uttråkad av sitt harmlösa familjeliv i radhuset och drömmer sig bort från Gustavsberg, dock inte längre än till kaféerna på Söder. Det är symptomatiskt för framställningen: det mesta är snällt, vänligt och inbyggt i en medelklassbubbla. Miranda är feminist, fast hon kan inte förklara varför, och kungör på en släktmiddag att hon är lesbisk som en reaktion på sin farbrors homofobi. Men är hon det? Det är inte gott att veta.

Det blir ett utforskande, en introspektion som leder till ett första förhållande med en tjej. Ingen blir dock upprörd, som Miranda tänkt sig. I den hyggliga bubblan, den skyddade medelklassverkstaden, är alla upplysta och toleranta. När hon i frustration själv ristar in ”Miranda i 9A är flata” på en skoltoalett dröjer det inte länge innan någon kommenterat med spritpenna: ”Vem bryr sig”. 
Det är fint men utopiskt; på grundskolor runt om i landet har nog inte homosexualitet förlorat sin laddade ställning ännu. Och det snälla draget kommer igen i Mirandas och flickvännens olika oppositionella tilltag – som att skruva ur en propp i skolan. Nämen, nu fick eleverna ingen varm mat den dagen. Busigt. 

Nej, det är först under de sista sidorna då klassperspektivet blir lite synligare som historien får tydliga konturer. Det gör ont i hela Miranda när hon äntligen ser flickvännens tillvaro klart, och det skildrar Lindström med skärpa och intensitet.