När jag i höstas läste Therese Bohmans roman Aftonland slogs jag av hur sällsynt det är med svenska romaner i universitetsmiljö, särskilt sådana som lämnar studentperspektivet och tar sig in i forskar- och seminarierummen. Den roman som omedelbart anmälde sig var Göran Häggs elaka nyckelroman Doktor Elgcrantz eller Faust i Boteå från 1983. Därtill någon deckare. Ulrika Kärnborgs roman Som om från 2010. Sen var det stopp.
Men jag behövde inte vänta länge. Med sin nya roman, En enastående karriär, slår Martin Engberg in varje litterär universitetsdörr med ett brak och jag läser hans skildring av de infama intrigerna vid en litteraturvetenskaplig universitetsinstitution med ett allt bredare leende och en djupt känd skräckblandad förtjusning. Den här litteraturvetenskapliga miljön ligger inte i Umeå (som en gång Häggs) utan i en välbekant stad – svävande ovanför Korsvägen, alldeles intill Döda dammen.
Och trots att det är en så grym och på många sätt parodierande bild av små uppblåsta män, homoerotiska relationer, maktstrider och drömmar, blir den aldrig plump eller billig. Tvärtom, berättelsen letar sig in i universitetets dunkla vrår, bidar sin tid i dess mörka källarvalv, och gör det utan att håna. Den erkänner förekomsten av en sorts genuin intellektuell nyfikenhet, svindel och om än undantagsvis, ödmjukhet. Den frossar i behovet av att höra till och samtidigt vara unik. Och den bjuder sin krossade huvudperson på en infernalisk upprättelse.
Martin Engberg inleder sin historia med ett slutseminarium och en avrättning. Det är inget huvud som skiljs från sin kropp, men en inbjuden opponent som slaktar doktoranden Jonas Andersson-Olssons avhandlingsmanus. Opponenten går under namnet Docent Skräck och är, som Engberg lustfyllt uttrycker det, ”inte bara landets ledande expert på gotisk litteratur”. Han ser ”också ut att vilja förkroppsliga den gotiska litteraturen med sin persona. Pappersblek och med en konstfull lugg som vilken syntare som helst skulle ha dödat för på 80-talet”.
När han massakrerar avhandlingsmanuset är det inte bara en pappershög som underkänns, utan också skribenten, Jonas A-O:s person, hittillsvarande vedermödor och – vad det verkar – kommande forskarkarriär. I en filmisk sekvens klär doktoranden av sig plagg efter plagg, messar sambon ”Vi måste prata” och står, efter ett antal timmar, nästan naken utanför dörren till sitt hittillsvarande hem. Redo att träda ur den ursprungligen ironiskt menade 40-tals-gubb-litteraturvetar-kostymen. Redo att bryta ihop och komma igen.
En enastående karriär är en roman i flera lager. Ytterst den där vällustiga driften med universitetet, därunder en hämndhistoria med milt gotiska drag, innerst berättelsen om lillebrodern och klassresenären, han som gör allt för att bli sedd och godkänd av de personer som han utsett till sådana som betyder något och samtidigt hjärtlöst gjort sig blind för andra.
Det är så komiskt och samtidigt så hjärtskärande.
