Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bennett är spetsig men inte grym

Alan Bennett skildrar hyckleri, snobbism och rädsla om det egna skinnet och parar det med människors längtan efter en helt annan sorts liv.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Berättelser
Alan Bennett
Handpåläggning
Översättning: Lars Ryding
Ordfront

Alan Bennett är en mångsidig och nästan ofattbart flitig författare vars verklista omfattar tv-pjäser, scenpjäser, filmmanus och över 30 böcker. Bennett är en lysande komiker, men hans förmåga att roa har aldrig uteslutit förmågan att också oroa, något som den lilla volymen Handpåläggning demonstrerar. Här möter vi hyckleri, snobbism och rädsla om det egna skinnet, men parat med en trevande längtan efter en helt annan sorts liv. Bennett må vara spetsig, men han är aldrig grym och mitt i det stelnade och frusna kommer plötsligt, som en uppenbarelse, möjligheten till räddning.

I titelberättelsen samlas Londons kändisar för att ta avsked av den unge massören Clive som sexuellt betjänat dem alla, kvinnor som män. Också prästen som ska leda minnesceremonin har varit en av Clives klienter och hela tillställningen kapsejsar när frågan om dödsorsaken kommer upp – var det månne något som kunde smitta? I den hysteri som följer faller alla skyddsvallar, vilket för prästens del leder till en överraskande förlösning.

Ännu tydligare skildras det extrema lägets ibland gynnsamma följder i den andra berättelsen, Bara kläderna de hade på kroppen.

Här kommer det medelålders medelklassparet Ransome hem och finner sin lägenhet tömd på alla tillhörigheter efter ett inbrott. Under den tid det tar för försäkringsbolaget att utreda frågan tvingas de mer eller mindre campa i sitt kala hem och denna period av enkelhet visar sig leda till intressanta insikter hos den i äktenskapet nästan osynliggjorda fru Ransome. Hon börjar inte bara shoppa billiga halsband i lågprisbutiken utan också titta på eftermiddags-tv, där hon får lära sig om ”kvalitetstid” och om vikten av att kramas.

Det är ett ganska rörande litet uppvaknande som skildras här. Må vara att den värld Bennett skildrar inte känns helt samtida – den långsamma men obevekliga rörelse som tvingar personerna ut ur livsrädslan är tidlös och allmängiltigt.