Bengt-Erik Engholm: Kameleontpojken

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Bengt-Erik Engholms Kameleontpojken är en äventyrsbok för barn. Den liknar Astrid Lindgrens privata dagdröm: att få möta ett fattigt, fruset barn från förr i världen, och kunna ge det värme, mat och ömhet - så att det lyfts upp ur armodet, till evig salighet och barnslig lycka.

En gammal kvinna berättar sagan om sitt eget liv för någon som är tio gånger yngre: Moa föds i en påver torparstuga. Hennes pappa försvinner i ett stort krig och mamman blir konstig och hamnar på dårhus. Vid sju års ålder blir Moa utackorderad till en fattig familj där hon får jobba och slita ont för brödfödan. Hon är mager och tålig som Kullagulla. Men när hon skall fylla tretton börjar hon drömma om lyckan. Hon packar sin gamla kofta i en väska och ger sig av på fostermoderns cykel, för att slå följe med ett resande cirkussällskap.

ANNONS

I den mångkulturella artistmiljön möter Moa tolerans, värme och gemenskap. Hon får en kärleksfull extramamma i eldslukerskan Vajlet.

Författaren beskriver med entusiasm och inlevelse yrkesstoltheten och modet hos de kringresande virtuoser som roar och förskräcker den bofasta befolkningen med sådana tricks som att sluka eld, svärd och levande laxar, för att inte tala om att instängd i en trång bur med hopbundna armar och ben låta sig sänkas ner i vattnet …

Moa står bredvid och beundrar med bävande hjärta.

Ibland är det oklart var gränsen går mellan tricks och magi. Vem är den mystiske kameleontpojken som kan upplösa sig själv i luften och återuppväcka de döda?

Berättelsens slut kommer hastigt och lustigt. De som irrat runt i världen hittar hem, döda återuppstår, obotliga botas och alla får någon att älska och vara nära. Moa blir först lärarinna och sedan lyckligt gift. Nu är hon en rultig gumma med barnbarn och alldeles nöjd med sitt liv. Cirkusepisoden ställde allt till rätta. Den har blivit en godnattsaga med lyckligt slut.

ANNONS