Det har nu gått ett par veckor sedan jag första gången läste Wladyslaw Bartoszewskis bok I hjärtat av Europa. Det är en fin liten bok, samtidigt en allvarlig berättelse om Polens tragiska och blodiga 1900-tals historia sedd med en överlevares ögon. Men den är också något mer, något jag inte kunde sätta fingret på vid första genomläsningen. Så jag tänkte en vecka och läste om den, och då, vid andra läsningen såg jag något som nu framstår mycket klarare. En helt annan vinkling, en överraskande paradox i allt det svarta. Jag ska strax återkomma till det.
Wladyslaw Bartoszewski var aktuell senast för ett par år sedan, under sin andra period som polsk utrikesminister. Han orsakade bland annat rubriker för att ha tillbakavisat tyska krav på kompensation som den nationalistiska "Föreningen för fördrivna" drivit mot den polska regeringen. De fördrivna är tyskar eller ättlingar till dem som bodde i de delar av Tyskland som nu tillhör Polen, som Oberschlesien, men också sudettyskar från västra Tjeckien. Bartoszewski, om någon, har en bra kompass när det gäller de komplicerade polsk-judisk- tyska relationerna. Vem är han egentligen, och på vilka grunder kunde han så distinkt avvisa de tyska kraven? Översättaren Bo Persson kompletterar och fördjupar bilden av en människa med mångfacetterade egenskaper i bokens utmärkta förord och kommentarer.
Wladyslaw Bartoszewski föddes 1922 i Warszawa. Han är av polsk och katolsk familj, men växte upp nära den judiska kulturen, som kommit att förenas med hans öde på olika sätt. I boken väjer han inte heller för att diskutera de ofta hörda anklagelserna för antisemitism i Polen, men han anser samtidigt att den polska antisemitismen troligtvis inte var värre än den ungerska eller den franska. Jag tror att det är svårt att jämföra så, men vi lär väl aldrig få veta. Däremot är Polen troligtvis det enda europeiska land som haft antisemitiska pogromer efter 1945. Bartoszewskis pappa arbetade för Röda korset, vilket troligtvis påverkade sonen att gå in där själv under kriget. Han hamnade snabbt i Auschwitz 1941, som misstänkt motståndsman, när det fortfarande var ett koncentrationsläger för oppositionella och intellektuella, men frigavs efter något år, troligtvis genom pappans hjälp via Röda korset.
Auschwitz blev en allt större människoätande organism under Bartoszewskis tid där och minnet har aldrig bleknat. Idag är Bartoszewski ordförande i Internationella Auschwitzrådet. Tillbaka i Warszawa fortsatte han att arbeta underjordiskt och var mitt i händelsernas centrum under upproret på sensommaren 1944. Men till skillnad från Paris, som befriades ungefär samtidigt, väntade Röda armen utanför Warszawa och lät SS göra jobbet med att kväsa oppositionen. Man dödade inte upprorsmännen, men jämnade staden med marken.
Och historien slutade inte lyckligt ens 1945. Bartoszewski var fortsatt oppositionell och satt i fängelse i flera år, in på femtiotalet, och greps på nytt efter Jaruzelskis militärkupp 1981. Då blev han en sorts ålderman i fängelset, en talesman för fångarna gentemot ledningen. Skildringen av gripandet den där decembernatten inleder boken och anslaget blir tillbakalutat, från första raden mättat med en livsvisdom som bara den som tvingats fira jul i fängelse nio gånger för sin övertygelses skull kan uppnå.
Och det är här någonstans jag börjar tänka kring den här boken på nytt. Berättelsen kunde lika gärna blivit en självbiografi utifrån huvudpersonens dramatiska liv. Men den är inte det. Istället är författaren återhållsam, på gränsen till sparsmakad när det gäller sina i många stycken fruktansvärda erfarenheter. Det som tonar fram under det ibland annars nästan lite summariska sammandraget av Polens historia är i stället en varm, levande person, som gjort det till sin livsuppgift att peka på inte bara den mänskliga ondskan, utan också på den enskilda människans mod och offervilja. 1961 fick Bartoszewski motta utmärkelsen Righteous Among the Nations vid Yad Vashem, centrum för forskning kring Förintelsen i Israel. Men det är inte för att visa upp sig som en av De Rättfärdiga som Bartoszewski skrivit boken. Jag uppfattar istället att han är djupt fascinerad av goda människor, vad det är som gör att en människa är beredd att offra sitt liv för en okänd, för att hon anser att det är rätt.
På så sätt formar sig den här lilla, av Joanna Helander vackert fotoillustrerade, boken till en sorts tankebok om mod och godhet. Och det är de goda som hjälpte honom att överleva som står i centrum; Läkaren i Auschwitz, de schlesiska kvinnorna på tåget som gav honom ett matpaket, ja en rad av både kända och anonyma människor som han mött. Det är vackert, vid närmare eftertanke rent av häpnadsväckande, att en människa som upplevt våld och förnedring i två diktaturer, ändå vid slutet av sitt liv väljer att skriva om godheten, att låta godheten bli den starka underström som hela tiden bryter igenom ytan i flödet av våldets historia.
Det är en tanke att hålla fast så här när årsdagen av befrielsen av Auschwitz närmar sig. Hålla fast och begrunda i djupet av sitt hjärta.
