Den tyske poeten Durs Grünbein.
Den tyske poeten Durs Grünbein. Bild: Cato Lein

Barndom bakom Järnridån

Ragnar Strömberg läser om poeten Durs Grünbeins uppväxt under kalla krigets paranoia.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I Undantagstillståndet definierar den italienske filosofen Giorgio Agamben diktatur som en samhällsordning där staten är rättens källa.

När statens huvuduppgift är säkerhet blir omfattande och accelererande inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter, från avlyssning och åsiktsregistrering över frysning och konfiskering av tillgångar, till frihetsberövande utan åtal och rättslig prövning, legitimerade metoder som nödvärn i kampen mot den skoningslöse fienden.

LÄS MER:Berättande som kan betvinga döden

Då blir också varje ifrågasättande av hotets realitet, art och grad liktydigt med förräderi.

Vi som växte upp i det Folkhem som Per Albin byggde och Ingvar Kamprad inredde, fick veta att det var så tillvarons utgångsvillkor såg ut bakom Järnridån.

ANNONS

Där hade väggarna öron och grannarna ögon, angiveri var en medborgerlig skyldighet, så ett oförsiktigt skämt på skolgården eller arbetsplatsen, i kvartersbutiken eller sängkammaren, räckte för att skickas till läger eller sinnessjukhus.

I dag, i den digitala övervakningens och den globala paranoians tidevarv där ungdomlig opposition mot den rådande ordningen blir psykiatrisk diagnos, kanske detta framstår som fullständigt normalt.

Men för sextonåringen jag var den där junisöndagen 1966, på söndagsutflykt med min värdfamilj till Gränsen mot DDR, var vakttornen på kullen där borta porten till ett det permanenta undantagstillståndets gråmelerade skräckvälde.

Och det är dit jag återvänder i tanke och känsla medan jag läser den store poeten Durs Grünbeins Åren på zoo.

I Ulrika Wallenströms fabulösa översättning är Grünbeins skildring av sin uppväxt under det kalla kriget på andra sidan den mur som i hans värld kallades Skyddsvallen mot fascismens och imperialismens ondska, ett svindlande, vindlande läsäventyr.

Det dånande tysta stormögat i denna nedstigning i minnets labyrinter är trädgårdsstaden Hellerau utanför Dresden, där pojken Durs gick på långpromenader utmed Elbe med sin fåmälde morfar, till den gamles forna arbetsplats slakthuset.

I Grünbeins prosa finns samma kvaliteter som i hans poesi, där ting och idé, värld och dröm, väger lika.

ANNONS

Järnvägsstationen i Dresden, som var en knutpunkt för Förintelsens deportationer, blir en ugn där tågen sugs in och kommer ut likt brödlimpor.

Stationen är också avstamp för resorna till den socialistiska fostrans sommarläger och skådeplats för de stora demonstrationerna mot Honecker-regimen 1989. Och det är där tonåringen stiger på tåget till Prag för sin pilgrimsresa till Franz Kafkas, den för Grünbeins författarskap avgörande identifikationens, grav.

Kafkas komplementära motsats är Karl May – även Hitlers favoritförfattare, nota bene – i vars indianböcker det socialistiska mönsterrikets barn förnam en välbekant blandning av utsatthet, inringning och frihetshunger.

Åren på zoo är kalejdoskopisk, barndom och pubertet, städer som utplånas och reser sig ur ruinerna dubbelexponeras, drömmar och sexuella fantasier, skolkamrater och släktingar, grannar och lärare försvinner och dyker upp igen och igen.

De branta kliven från tidrum till tidrum i kombination med det enkla, avspända tilltalet gör de unika minnesbilderna dynamiska och universella.

Som här, i den interfolierade dikten Vad fotografin lärde : ”Under tapeterna satt alltjämt/ Tidningar från världen av igår/ Med rapporter om Zeppelin-flyg,/ Konferenser i Nationernas Förbund,/…jämte annonser för bysthållare och strykjärn.”

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS