Bards betraktelser

Filosofen sätter ord på det vi fortfarande inte har ord på, för att göra världen lättare att förstå sig på."

Alexander Bard sitter i skinnsoffan i en gammal fotoateljé på Söder i Stockholm med korslagda ben. Ena gympadojan i samtiden, den andra lojt viftande in i framtiden. En stund tidigare har han ringt och andfått undrat om det finns ett strykjärn i studion, nu verkar han ha försonats med sin ostrukna skjorta. Han är ju trots allt filosof.

Med Army of Lovers, Vacuum, BWO och Gravitonas har Alexander Bard funnits i musikbruset de senaste 25 åren. Dessutom har han sett till att piffa upp den offentliga debatten med allehanda utspel om droger, prostitution och Gudrun Schyman. För att inte tala om åren i Idoljuryn.

Parallellt har han under 2000-talet levt ett filosofiskt dubbelliv och byggt upp en internationell karriär som författare och föreläsare. Företag, organisationer, institutioner, kommuner, partier – alla vill lyssna på honom.

Musiken är han klar med nu, det är en fullblodsfilosof som sitter bredvid mig och trollbinder fotografen Daniel mittemot i de höga fönstren ovanför Götgatan med långa utläggningar om sakernas tillstånd. Bosch eller Volkswagen hade fått hosta upp åtskilligt med euro för att få Bard att säga samma grejer.

– Ska du föreläsa i Tyskland ska du ta fett betalt, flyga first class och bli hämtad med limousin. Sedan ska du gå upp i jeans och t-shirt på scenen. Då tror de på vartenda ord du säger. Det är ren psykologi.

Så var kommer då filosofen Alexander Bard ifrån?

– Filosofisk talang. Jag upptäckte när jag var sex, sju år gammal att jag kunde läsa de stora filosoferna och jag förstod dem när jag var i tonåren. I mitt pojkrum var ena väggen full med rockstjärnor, den andra med filosofer – och de hade alla skägg.

Sedan kom insikten att filosof blir man i ett sammanhang, det måste hända något nytt som det går att säga någonting om. Därför blev han filosof i slutet av 90-talet.

– Då insåg jag att internet var ett fenomen av sådan dignitet att man behövde göra filosofi av det, och det är det jag och Jan Söderqvist gör.

Författaren och kritikern Jan Söderqvist är Bards co-pilot i filosofins sfärer. Tillsammans har de skrivit fyra böcker – Nätokraterna, Det globala imperiet, Kroppsmaskinerna och nu senast Synteism – att skapa gud i internetåldern.

Han må ha skrivit låtar som Crucified och Candyman Messiah men en i sig själv existerande Gud är ingen

möjlighet för Alexander Bard.

– Nej, universum har skapat sig självt. Punkt. Det vidriga med kristendomen är att den reducerar vuxna människor till barn, kallar dem för guds barn. Poängen med att vara människa är att gå från barn till vuxen och sedan dö.

Utanför ateljén reser sig Maria Magdalena kyrka mot en klarblå himmel över Söders takåsar som ett monument över de eviga frågorna. Hur kan Alexander Bard vara så tvärsäker på allt?

– Därför att jag hittar inga argument emot det jag säger och då kan man lika gärna säga det med övertygelse.

I Bards och Söderqvists senaste bok förser de världen med en ny kollektiv andlighet för den nya internetåldern och lyfter upp nätverket till gud. De beskriver en värld uppdelad mellan en elit, nätokraterna, och en ny underklass, konsumtariatet, som inte får tillgång till nätverken där makten utövas. Konsumtariatet är hänvisat till passiv konsumtion och saknar egentlig funktion i den digitala framtid författarduon skissar upp.

Urbanisering är ute – istället är den så kallade nodaliseringen viktig, det vill säga knutpunkterna där olika nätverk möts. Det är där vi måste befinna oss för att klara oss i den nya tidsåldern.

– Facebook kallar det här ’sociogrammet’ – du är ditt sociogram, du är de människor du känner. Och att känna rätt personer är helt avgörande. Vem samarbetar med dig om du hör av dig med en idé?

I en omtalad TV4-intervju med Alexander Bard gjord redan 1995 förutspådde han hur internet skulle komma att förändra våra liv. Hur vi gick in i informationsåldern och att all information vi behövde kommer att hämtas via våra datorer. Att hela världen skulle stråla samman online. Detta sagt i en tid då landets dåvarande kommunikationsminister Ines Uusmann pratade om internet som något övergående.

Alexander Bards bild av den framtid som ligger framför oss i dag är ett medeltiden 2.0. Det kommer bli en kaotisk tidsålder. De sista stora imperierna som EU, USA, Ryssland och Kina faller, nationalstaten försvagas, kanske rent av kollapsar. Något recept för hur vi ska hantera de enorma strukturella förändringar som väntar i det nya internet-

samhället har han inte, det är inte filosofens uppgift, han bara iakttar. Men det kan gå illa för dem som inte förstår vad nätet gör med vår värld, säger Alexander Bard drygt tjugo år efter sin träffsäkra framtidsspaning i tv-soffan.

– Jag brukar säga till folk att teknologin är det du ska titta på först, där sker förändringen.

”Folk” kan mycket väl vara Alexander Bards kompisar Anna Kinberg Batra och Annie Lööf eller Stefan Löfven, som han tycker är trevlig men borde göra sig av med ett koppel ministrar. Alexander har länge haft en affär med politiken och hoppat runt mellan partierna som en filosofisk häradsbetäckare. I grunden liberal kan han till och med ta på sig marxisthatten när det behövs.

– Då kan jag stå och lära tjejerna på Arenaakademin att nä, det här handlar inte om att ni ska kunna twittra om att ni är balla feminister, det handlar om att ta hand om en 29-årig kille i Filipstad som har hamnat utanför, inse vad fan Marx lärde ut för någonting.

Den här 29-åringen i Filipstad har Bard återvänt till ett antal gånger – killen som blivit ensam kvar utan utbildning och framtidshopp när fabriksvisslorna tystnat och tjejerna dragit iväg till högskolan i Karlstad. Honom ska vi se upp med, honom och alla andra som håller på att gå från arbetarklass till digital underklass.

– Underklassen har historiskt suttit på något man kan förhandla om, nämligen arbetskraften. Det nya konsumtariatet har inget sådant förhandlingsutrymme. Vår tids tragedi är de miljoner och åter miljoner människor som kommer vara utan funktion. Och när de går ut på nätet och ingen vill bli deras Facebookvän rasar självförtroendet i botten. Till slut är enda sättet att få en like att hata. Hatklubbarna - det är extremhögerns nya bas.

Alexander Bard tror att Sverige kommer klara sig bra i det moderna internetsamhället, men beskriver situationen som ”nattsvart” i södra Europa. Själv bor han delvis i Istanbul sedan tre år.

– Europas största stad, ett jävla myller men det händer saker. Och jag slipper vara Alexander Bard, jag är bara en rödhårig sur gubbe från Skandinavien.

Det är ungefär så privat Alexander Bard blir. Något personporträtt i vanlig mening ställer han inte upp på – idéer är mycket intressantare än människor, säger han. Och här uppe i fotoateljén känns det faktiskt ganska ointressant vad Alexander Bard ätit till frukost eller vem han pussat god morgon. När jag i en bisats råkar nämna en släkting till honom hugger han tvärt av.

– Nej! Jag pratar inte om min familj offentligt, de har undanbett sig det.

Så lycka till den som till äventyrs på riktigt vill nåla fast privatpersonen Alexander Bard. Men omgiven av många historier är onekligen pr-geniet från Motala. Som detta med hans omskrivna kristna och satanistiska utflykter i ungdomen.

– Jag vet inte var de där ryktena kommer ifrån, jag var varken övertygad åt det ena eller det andra hållet. Angående min satanism så är det väl så att om man experimenterar med sex och droger i tonåren så provar man säkert på lite satanism också.

Daniel har till slut lite motvilligt tagit sina bilder, han hade annars kunnat sitta hela eftermiddagen och bara lyssna på filosofen, säger han. Återstår då bara att lösa livet för vår 29-årige vän i Filipstad. Går det ens?

– Nä. Vi la ner fabriken och låtsades som ingenting. Sen la vi ner lumpen utan att förstå de sociala effekterna. Förr var lumpen en räddningsplanka för någon som fuckat upp gymnasiet. Han är ju körd i dag. Men vi måste åtminstone synliggöra honom, höra hans historia och få honom att landa så mjukt som möjligt.

Fredrik Sundh