Barbro Lindgren: Hälsningar från Sparveln

Barbro Lindgren skriver sin hälsning från sitt sparveljag med stor värdighet och integritet.I Hälsningar från Sparveln berättar författaren Barbro Lindgren minnen från sin egen barndom, och illustrerar dem med gamla fotografier och andra dokument. Där hörs på en och samma gång barnets röst i dess olika åldrar och den vuxna, sjuttioåriga författarens röst. På så vis blir det en bok som talar direkt till både vuxna och barn. Men också en bok där barnet kan få lyssna på en vuxen människa som inte gör sig till och där den vuxne kan få lyssna på ett barn som inte gör sig till. Självklart och sakligt beskrivs flickans uppväxt under fyrtiotalet och femtiotalets början, i en nybyggd Stockholmsförort där husen ser ut som tårtkartonger och bebos av människor som har sina rötter på landet. Där skymtar syskon, lekkamrater och föräldrar, och släktingarna från Värmland och Småland. Och hela berättelsen genomsyras av ett slags allomfattande och välgörande tolerans. För såväl den barnsliga som den vuxna berättaren registrerar människornas egenheter och sätt att vara med ett stort och lugnt allvar, utan att fördöma, förklara eller flina. Och utan att blinka åt läsaren återger hon några av sina egna tidigaste litterära alster. Till exempel den dikt till kungen som hon skrev när hon var tretton år. Som om barnets ansträngningar vore lika mycket värda som den vuxna författarens framgångar.Och jag tänker att samma värdighet och integritet finns i berättarrösten och hos figurerna i alla Barbro Lindgrens barnböcker: hos den vilda bebisen och hans mamma, hos Sparvel, hos Masarin, Loranga och Dartanjang, hos grispojken Benny och hunden Rosa. Och denna värdighet och integritet smittar liksom av sig på läsaren. Man känner sig stärkt, som om man lyckats återvinna något av det bästa från sin egen barndom. Även om man inte alls känner igen sig, och inte riktigt fattar hur det har gått till.BOKBarbro LindgrenHälsningar från SparvelnRabén & Sjögren