Barbro Hedvall | Vår rättmätiga plats

Nej, demokratin har ingen uppdelning i dam- och herrklass. När det gäller medborgerliga rättigheter måste ju alla människor bedömas utifrån en och samma måttstock. Så är det tänkt, åtminstone i Sverige. I praktiken funkar det kanske annorlunda. Men den allmänna rösträtten är i alla fall ett fundament i det moderna folkstyret. För jämnt hundra år sen fick alla svenska män (förutom fattighjon, värnpliktsvägrare och fängelseinterner) rätt att rösta. Lite tänkt som jämlikt fast för en minoritet, och sånt funkar ju varken i teorin eller praktiken. Likväl är 1911 på flera sätt ett märkesår, och värt mer än ett halvt hurra. Ja, det får faktiskt sägas vara större än Stockholms-OS, trots att kvinnor år 1912 minsann tilläts tävla i både simhopp och tennis.

I sin bok Vår rättmätiga plats utnämner garvade politikjournalisten Barbro Hedvall år 1911 till den egentliga höjd- och vändpunkten i den svenska kampen för allmän rösträtt. Och då skulle det ändå dröja tio år innan kvinnor fick rösta och väljas in i riksdagen. Varför koncentrerar då Hedvall en betydande del av historien till detta år? Uppenbarligen är det inte för att hon i den nästan all-manliga rösträtten främst ser en stor delseger, utan mer för de skilda perspektiv och kamper som tycks sammanstråla vid just denna tidpunkt. I synnerhet sommaren blev symbolisk.

I mitten av juni stod Stockholm värd för den internationella kvinnorättsrörelsens (International Woman Suffrage Alliance) kongress. Deltagarna färdades som verkliga kändisar på kortege genom stan, och sen följde förhandlingar, fest och pressträff. Ambitionen var alltså ett trevligt arrangemang, som kunde samla stöd bland breda lager av både kvinnor och män. Som av en slump höll de mer militanta brittiska suffragetterna samtidigt demonstration i London. Men deras metoder i form av hungerstrejk och polisslagsmål gick inte hem hos den mer slipade, eller om man så vill, samförståndiga majoriteten av rörelsen.

De svenska rösträttskvinnorna hade manlig support bland socialdemokrater och liberaler. Men hos högern i riksdagens förs­takammare var motståndet konsekvent och hårdnackat. Argument mot allmän rösträtt var bland annat familjens upplösning, och att statens angelägenheter borde ombesörjas av dem som stod över småskuret privata, politisk-ekonomiska intressen (det vill säga farbröder med ärvda pengar och privilegier). I tidens anda predikades mot allsköns omoral och de lättsinniga fruntimmer som flydde hem och barn för att springa på möten. Mot karikatyrer av halvkvinnor och vårtprydda monster ställde aktivisterna sina halshöga fina blusar, prydliga klänningar och sist men inte minst en stenhård arbetsdisciplin. Under sin nära tjugoåriga existens organiserade Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) över 17000 medlemmar fördelade på 237 lokalorganisationer, och samlade för sitt mål in drygt 350 000 namnunderskrifter. Varken förr eller senare har Sverige sett en lika stark feministisk rörelse, skriver Barbro Hedvall.

Det kan tyckas olyckligt att många av medlemmarna la så mycket krut på att vårda såväl sitt yttre som sitt så kallade rykte. Den hett debatterade sedlighetsfrågan sköttes med nutida termer inte särskilt snyggt. Hedvall skriver upprört om protester från de egna leden, inför en planerad mottagning för dubbla Nobelpristagaren Marie Curie. Det skvallrades gubevars om att änkan Curie förfört en gift man. Sen firades hon av LKPR i alla fall. Det var på vintern 1911. Och om detta var en liten strid och ett ängsligt uttryck för den moral- och särartstrategi som tiden kanske krävde, hade rörelsen redan tidigare samma år drabbats av betydligt större konflikter. I juni lämnade den konservativa ordföranden Lydia Wahlström sitt uppdrag, efter att föreningen beslutat stödja liberalerna och socialdemokraterna som skrivit in den allmänna rösträtten i sina program.

LKPR hade dittills varit partipolitiskt obundet. Bland enskilda medlemmar lutade sympatierna dock främst åt den borgerliga vänstern. Besvikna högerkvinnor bildade eget i form av Moderata Kvinnors Förening. Fast för Barbro Hedvall är frågan hur de över huvud taget förmådde förena framstegs- och likhetstankar inom ett område med i övrigt djupt konservativa ideal. Kanske är svaret helt enkelt att den aristokratiska självuppfattningen lätt matchades med den känsla av att tillhöra ett avantgarde som enlig författaren präglade många av rösträttskvinnorna. De borde lobbat för vänstern från början, verkar vara Hedvalls slutsats i Vår rättmätiga plats. Och samtidigt förstår hon behovet av vad som på modern svenska väl får kallas breda allianser.

Så skär intresse- och analyskonflikter genom tid och rum. Framgång vann de gnetiga LKPR-aktivisterna ändå till slut, efter de förväntningar och motsättningar som vädrats för jämnt hundra år sen.

1921 nådde de sitt mål och la ner föreningen. Men påbörjade i samma stund nåt nytt. Det är så man får tänka, efter att ha läst ett fint illustrerat och hyfsat inspirerande verk om demokratins ihärdiga pionjärer.

Lisa Ahlqvist