Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Bara ordet kan övervinna döden

Trots att död och sorg skapar grundackordet i Jón Kalman Stefánssons roman hindrar det inte språket från att flöda fram med sin kraftfulla energi, skriver Cecilia Nelson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Roman
JÓN KALMAN STEFÁNSSON
Som universum, ungefär
Översättning: John Swedenmark
(Weyler)

I Jón Kalman Stefánssons förra roman Fiskarna har inga fötter kommer berättaren fram till att döden är ”Guds brist på argument”. När författaren diktar vidare på sin släktkrönika i uppföljaren Som universum, ungefär fördjupas bilden av en gudom som inte tar ansvar för skapelsens skuggsidor.

Obarmhärtigt frånvarande låter han den unge poesiskrivande Tord drunkna i en fiskeolycka, och flamsigt oseende lämnar han femårige Ari i en sorgens labyrint som han nästan ett halvsekel senare fortfarande irrar omkring i. Liksom i Trilogin om pojken är det bara ordet som kan övervinna döden och i gudens ställe placerar Stefánsson berättaren, någon som ständigt vakar över Ari, vet allt om honom och månar om honom som en mor: ”jag måste skynda mig, han får inte tappas bort, han har ingen annan än mig att ty sig till”.

Efter att ha varit på flykt undan sitt sönderfallande äktenskap återvänder författaren och förläggaren Ari till hemstaden Keflavik, ett samhälle berättaren utnämner till ”världens baksida” nu när fiskekvoten och den amerikanska militärbasen har ersatts av arbetslöshet.

Hans far är döende och han fasar för mötet med den tystnad som belägrar deras relation. Moderns alltför tidiga död och pappans dragning till alkohol och våld har förlamat möjligheten till meningsfull kontakt och sonen tvekar vid faderns dörr på äldreboendet. Av rädsla för frågan ”vem är det?” signalerar han ”’hälsa för halsen, Bronzol’ på dörren till sitt förflutna”.

Frågan vem det är som pockar på uppmärksamhet måste Ari slutligen ställa till sig själv och det är genom det skrivna ordet – släktingar och vänner har lämnat efter sig dikter, brev och dagböcker – som han kan urskilja några avgörande gemensamheter: svårigheten att blotta sina känslor, slitningen mellan behovet av hårt, farligt kroppsarbete som format mansidealet och nödvändigheten att skulptera livet i ord – och så våldet som verkar gå i arv från far till son.

Trots att död och sorg skapar grundackordet i Stefánssons text hindrar det inte språket från att flöda fram med sin kraftfulla energi, som vanligt utomordentligt välöversatt av John Swedenmark. Ibland kan bildspråket bli baktungt av slitna klyschor, fast detta känns som en medveten poetik där det ogarderat känslosamma och svulstigt banala tillåts komma till uttryck.

Som universum, ungefär, uppges av förlaget vara en fristående fortsättning på Fiskarna har inga fötter, som förra året nominerades till Nordiska rådets litteraturpris, men man gör klokt i att grunda med första delen.

Stefánssons digra persongalleri och krävande komposition, där flera tidsplan och nivåer av verklighet vävs samman, talar för det. En överflödig uppmaning för alla som fastnat för denne isländske berättarbegåvning och inte missar något från hans penna.