Varför göra teater av mästerverket A Clockwork Orange? Tereza Andersson har med sin scenversion i vart fall inte hukat inför förlagorna. Av Anthony Burgess moralfilosofiska sci-fi-roman (från 1962) och Stanley Kubricks ikonografiska filmatisering (från 1971) har hon kokat ihop något helt eget: en urstark och sprattlande besvärlig pjäs som i blixtbelysning undersöker unga kvinnor som slåss.
Med eller utan förlagorna i minnet ställs man på Backa Teater inför två väldigt olika upplevelser. Vuxenpubliken som redan erfarit den mardröm av sex, våld och Beethoven som gängledaren Alex och hans kompisar iscensätter har försprång och skyddas av fiktionen. För den yngre publiken kan referenserna vara svårlösta koder som kräver en del hjälp att knäcka. Desto mer som uppsättningen komplext staplar gestaltningar och rollbyten kring den pjäs-i-pjäsen som kvinnorna framför. Resultatet är inte oklart men definitivt mångtydigt – ett rimligt pris, tycker jag, när syftet är att verklighet och teater ska drabba samman.
Alltså: Backas version av A Clockwork Orange liknar inte filmen. Inte ens till färgskalan. Filmens bländvita går här i grått och ljust trä. En kylig distans har ersatt förlagornas närhet till berättarjaget. Å andra sidan får vi en djupare kontakt med kvinnorna som i scener gestaltar Alex och hennes ligistkompisar. Förflyttningen från manligt till kvinnligt är central, den skär tvärs igenom uppsättningens uttryck.
Sven Dahlbergs scenrum har förlagts till bortre ändan av Backa Teater. Publiken sitter i två våningar kring ett öppet trägolv med en stor skärm i fonden. Två förhörsledare, fyra interner, låsta dörrar. Om det är framtid känns det här rummet sannerligen inte långt borta med sin fascistoida atmosfär av anstalt, föreläsningssal och observatorium.
De fyra fångarna – väl gestaltade av Ylva Gallon, Karin de Frumerie, Isabela Duarte Nilsson och Emelie Strömberg – släntrar in likt stukade vilddjur. När förhörsledarna, spelade av Ove Wolf och Pelle Grytt, läser upp deras åtalspunkter lystrar de som vore det utmärkelser. Efter behandlingen som ska göra dem permanent vaccinerade, som en av förhörsledarna förklarar för publiken, får de återgå till samhället. Fria, men utan valfriheten att själva välja gott före ont.
Uppsättningen är en framgång för ensemblen. Våld flammar upp likt reflexer, som när Ylva Gallon rycker känslokallt i Emelie Strömbergs hårknut bara för att se om den är äkta. Glappet till ett normalt socialt liv skymtar bakom plötsliga utfall och lekande ögonkast, som när Karin de Frumerie kliver ur fångrollen och njutningsfullt spelar präst, eller Isabela Duarte Nilsson som dubbelexponerar sig i rollen som hämnande polis. Förlagans ryska slangspråk har behållits, men snarare än ungt och coolt är det för de här kvinnorna ännu en kulturell barriär att forcera.
Problemet med unga kvinnors våld löses inte här, om någon hoppats. Däremot smakar Burgess apelsinsaft, i Backas tappning, obehagligt färsk. Det handlar om inget mindre än civilisation.
