Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Backa teater | 2556 dagar

Än en gång har Backa teater fingret på pulsen, skriver Tomas Forser som sett 2556 dagar.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Teater

Backa teater

2556 dagar

Regi: Johanna Larsson

Scenografi och kostym: Linda Wallgren

I rollerna: Josefin Neldén, Ramtin Parvaneh, Ulf Rönnerstrand, Emelie Strömberg, Kjell Wilhelmsen

Spelas t o m 14/5

Nu tävlar politikerna om att – som det ­heter – ta ansvar. Ta ansvar för en skolpolitik som skall göra att det som ligger uselt till skall ligga litet bättre till i kommande rankningar. Man frågar sig hur det skall gå till så länge sociala och kulturella kort ligger där de lagts och lärandemålen skall renodlas och eleverna segregeras.

I går var det premiär på Backa teaters 2556 dagar. Alltså så många som pjäsens Josefin har levt. Än en gång har Backa teater fingret på pulsen. 2556 dagar är ett kort stycke med sju roller där fantasi och lust får spelrum kring sjuårsfrågor om bästisar, mobbning, mamma, pappa, fröken och ett borttappat gosedjur. Det handlar lika lågmält som effektivt om socia­li­se­ring, kunskap och ansvar. Det är livets skola som lekskola och ridskola.

Johanna Larsson och ensemblen har hittat en läcker metafor. Skådespelarna är hästar och ryttare i träning, lust, relationer och med lätt oro i kropparna. Det borttappade djuret, en kossa, involverar publiken redan i foyern och realiseras i jättelikt Arlaformat i slutbilden.

Här spelar Emilie Strömberg Emelie 2556 dagar, Kjell Wilhelmsen gör Kjell, Josefin Neldén Josefin ... Vi får rentav se dem som bild från då. Teatern vågar sällan arbeta så tätt, obesvärat och medveten med relationen roll och person. Att här se spelet är att se privatpersonen. Det är djärvt att våga bryta fiktionens regler och teaterns förvandlingskonst så radikalt. Backa teater har det berättigade självförtroendet och den ensemble som hör till dess förutsättningar.

Här gör Emelie Strömberg en kaxig sjuåring med ridspöet som självklar accessoar. Och Kjell Wilhelmsen som julspelets Josef har för en kort stund hittat en narcissistisk glädje i sitt utspel. Den skall strax försvinna inser vi. Överlag kommer de oss nära. Det är en starkt lustfylld upplevelse att se hur avståndet minskar mellan dem och deras sjuåringar och känna samma rörelse i våra egna kroppsminnen.

Bättre skola kan man inte tänka sig. Fantasins läromedel mitt för våra ögon.