Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Axel Moberg | Ekot av kriget. Hur andra världskriget skildrades i dåtida svenska tidningar.

Axel Moberg | Ekot av kriget

Sedan Axel Moberg pensionerades från arbetet som departementsråd på UD har han gjort en gedigen forskningsinsats och gått igenom den bild av andra världskriget som förmedlades i dåtidens dagspress. Resultatet är ett unikt och värdefullt referensverk. Sista kapitlet borde bli obligatoriskt skolmaterial, skriver Tomas Forser.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Historia

Historia

Axel Moberg

Ekot av kriget. Hur andra världskriget skildrades i dåtida svenska tidningar.

Instant Book

Axel Moberg har tjänstgjort som departementsråd på Utrikesdepartementet. Som pensionär gick han därifrån till Kungliga biblioteket och satte sig några år med mikrofilmer av svensk dagspress under andra världskriget.

24 000 tidningsnummer gick han igenom, skriver Henrik Berggren i förordet till Ekot av kriget. Bokens lockande för att inte säga häpnadsväckande undertitel är Hur andra världskriget skildrades i dåtida svenska tidningar.

Var och en som rullat mikrofilm förstår att en arbetsinsats av den här omfattningen är krävande och imponerande och inget som ryms inom gängse forskningsanslag. Den som skall köra hem ett så ömtåligt lass måste dessutom ha gott omdöme om inte vårt samtida facit skall bestämma framställningen.

Rätt läst är boken ett värdefullt referensverk. Analysen är kraftigt tyglad, de uttryckliga ställningstagandena få och stilen alldeles lagom oansenlig för att göra ett trovärdigt intryck.

Arbetet vänder sig helt enkelt till dem som vill veta hur fronterna såg ut i framför allt Europa under krigsåren och hur pressen rapporterade om händelseutvecklingen. Moberg introducerar och sammanfattar det som förmedlas i ett tiotal dagstidningar varav fem är de vid tiden största i landet. Han redovisar pressens rapporter och kommentarer av uppladdningen, kriget, ockupationerna, vändpunkterna, uppgörelserna och han ägnar ett fristående kapitel åt vad som skrevs om Förintelsen. Historiografisk reflektion lämnar han över till läsarna.

Det har blivit en bok för orientering och överblick. Moberg följer pressen i hasorna, observerar dess följsamhet såväl som dess avståndstagande till parterna. Något liknande är inte gjort på detta källmaterial och därmed nog sagt om bokens värde.

Invändningar kan man förstås också ha. De handlar mest om framställningens rika överflöd och därmed den risk som läsaren löper att drunkna i krigsfakta och storkna av bokens utförligt redovisande karaktär. Man kan därför tycka att det Moberg kallar ”ekot av kriget” snarare blir ekon från många platser och med skilda röstresurser.

Upplägget ger å andra sidan läsaren rätt och möjlighet till selektiv avlyssning genom sin överskådliga tematiska disposition. Det har dessutom förstås blivit en bok för den offentlighet som nu under några veckor ägnar kriget uppmärksamhet 70 år efter fredsslutet.

Man kan till exempel notera att Moberg på ett intressant vis kompletterar de uppseendeväckande dokumentärer om grannfolkens villkor under ockupation och nazistisk nyordning som tv nyligen visade.

Dramatiken den gången med talrika arkebuseringar av motståndsmän och försöken att hantera ländernas egna nazikrafter ger relief åt svensk solidaritet och flyktingpolitik i dag. Kopplingen mellan då och nu handlar bland annat om neutralitet med förhinder – en svensk paradgren med nya dimensioner nu i Natomanövrarnas tid.

Jag noterar också det lika försiktiga som upplysande modererande som förre UD-tjänstemannen gör av hur pressen till synes obesvärat mäter med olika mått när det kommer till nazistisk och kommunistisk aktivism vid uppdelningen av Polen våren 1939.

Då gör sig inte bara den i sammanhanget ökända Stockholms-Tidningen till megafon för det tyska budskapet. Också AB och DN vidarebefordrar det utan nämnvärd kritisk diskussion. Moberg skriver: ”Även efter att Polen besegrats är det svårt att frigöra sig från intrycket att den tyska respektive ryska annekteringen av Polen, till en början, ofta mättes med olika måttstock, och att den tyska terrorn behandlas med större överseende än den ryska.”

Det är bland annat sådana ideologiskt betingade missvisningar som Åsa Linderborg i Aftonbladet uppmärksammat under några månader nu i en debatt med många turer och konjunkturbestämda positioneringar. De 26 miljoner ryssar som dödades under Hitlertysklands välde är en obegriplig och förfärande siffra som inte får relativiseras av nutidspolitiska ställningstaganden.

Lika drabbande är det sista kapitlet som författaren ägnar åt pressens rapporteringar om judeförföljelserna ända in i Förintelsen. Det avsnittet borde bli obligatoriskt skolmaterial.

Fakta är kända också här men när de korreleras till krigets gång, den bild allmänheten fick då och vår nutida kunskap om deportationer, pogromer och den ”slutliga lösningen” måste väl var och en inse att där står politik och beslutsfattare bakom de mänskliga katastroferna.

I sin inledning citerar Moberg William Faulkners ord: ”The past is never dead. It´s not even past.”

Det är denna historiens närvaro som denna bok manar oss att besinna.