Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Avantgardet är vårens utropstecken

Avantgardet är vårens utropstecken. Med dagbokslåtar om flykt, knark och hemkomst har duon vunnit kärlek.

På mjukaste småländska förklarar Rasmus Arvidsson att han skulle kunna tänka sig att leva i en tv-serie av Peter Birro. Gärna Upp till kamp, ”för miljöernas och musikens skull”. Eller kanske i Broder Daniel-dokumentären, den har Rasmus ”sett och sett om hur många gånger som helst.”

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Istället blev det en uppväxt i Nybro och numera lantligt boende på Öland, med hyfsat nära till bron och Kalmar. Det var dit man åkte som ung i Nybro. Och så sista stökiga nattbussen hem klockan 02.55.

– Den här stan har inte gett mig någonting, Göteborg däremot har betytt precis allt för mig, i alla fall populärkulturellt, säger Rasmus Arvidsson.

När vi pratar är det någon vecka kvar innan debutskivan ska släppas till lyssnarna och snabbt också hyllas av en enig kritikerkår. Många jämför just med klassiska GBG-akter som Broder Daniel, Bad Cash Quartet och, förstås, Håkan Hellström. Inte så konstigt med tanke på att plattan dessutom är producerad av Håkans parhäst Björn Olsson.

Som en recensent konstaterade tar Avantgardes platta på sätt och vis vid efter den där frasen i Håkan Hellströms första singel; ”pulver hjälpte mig verkligen, skriv det här i tidningen, jag var nere, men uppe på fem.”

Rasmus Arvidsson tog en längre räkning än så. Det började med att han slet sönder korsbandet på fotbollsplanen. Istället för rehab med sikte på comeback satte sig Rasmus på planet till Belfast. Han läste redan samhälle med inriktning på internationell politik och då ingick en utbytestermin.

– Jag fastnade där och avslutade kursen på distans, skrev min c-uppsats, berättar Rasmus Arvidsson.

Rasmus valde att inte åka hem utan stack i stället vidare till London för att ta en master i journalistik. Det gjorde han också, trots ett eskalerande missbruk av kokain och alkohol. Hemma i Nybro trodde familjen att allt var fint och ordnat.

– Jag har alltid haft lätt för att plugga, det fungerande bra för mig att hålla uppe en fasad av att allt var bra. Det var ju lite strul med pengar och så, men jag hittade lösningar och förklaringar, berättar Rasmus Arvidsson och fortsätter:

– När man tar droger är man expert på att ljuga, fly och härja omkring för att få tag det man vill ha. Jag fick ett diplom, men hade inte lärt mig något. Det kan jag känna skuld för idag, utbildning är ett privilegium som man inte bara ska slänga bort på det viset, säger Rasmus Arvidsson med samma osentimentala uppriktighet som präglar de högst självbiografiska, närmast privata texterna på skivan.

Låtarna beskriver hela händelseförloppet, som en dagbok full av låtar och texter. ”Allt är sant”, säger Rasmus. Och det är inte bara ångest och elände. Rasmus Arvidsson sticker inte under stol med att det var roligt också. Men sättet han levde på är ingenting som han kan återvända till. Då rasar allt.

– Det går inte att testa att ha dörren till den där sidan av mig själv lite halvöppen, som en möjlighet, den måste vara stängd hela tiden. När jag insåg att hotet var att jag inte skulle klara av att skapa och skriva var det bara att ta tag i tillvaron.

Rasmus Arvidsson återvände till Nybro och lyckades med envishet och stor entusiasm övertyga sin barndomskamrat Patrik Åberg om att göra musik ihop.

– Vi har varit kompisar sedan vi var fjorton år men tog olika vägar. Han har levt det liv som jag flydde ifrån - barn, hus, jobb. Jag skulle kanske ha kunnat stanna och fått det jag också, men det hade inte fungerat i längden. Det hade inte varit någon hållbar lycka, rastlösheten hade kommit ikapp mig.