Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Austin är aldrig tyst – musiken hörs överallt

SXSW har aldrig handlat om de stora namnen. Inte för att de gamla stjärnorna inte vill komma, utan för att de nya ska kunna tändas i fred, skriver Jan Andersson.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det bästa med att besöka South by Southwest i Austin är att det hörs musik överallt och hela tiden. Det mesta kretsar kring myllret på 6th Street, där rockklubbar, musikbarer och spelställen bokstavligt talat klänger på varandra, men den här uppskruvade musikfestivalen/branschmässan/konferensen genomsyrar hela staden. Varenda kvarter påverkas, på ett eller annat sätt.

Just nu när jag sitter på mitt halvskabbiga hotellrum en bit ifrån centrum och planerar för kvällens konserter är det någon som spelar reggaecovers på piano precis utanför. I går när jag trött efter flyget skulle släcka för kvällen och försöka sova strömmade Austinbandet Ringo Deathstarrs distade gitarrer in genom fönstret. Det lät inget vidare. Men det var fint, ändå, och jag tänker att det är den här veckan som Austin jobbar ihop till sitt officiella smeknamn: Live music capital of the world.

Men så är det inte. Austins musikliv blir aldrig avslaget, det sprudlar faktiskt tolv månader om året. Staden som kan skryta med närmare 200 olika spelställen (varav hälften används av SXSW) har fler än 1 900 egna artister och band.

Här finns också The Urban Music Festival, Fun Fun Fun Fest, latinofestivalen Pachange och framförallt Austin City Limits, som många menar är en ”bättre” festival än SXSW och med större namn (Radiohead, Band of Horses, Kendrick Lamar, Florence Welch, Drake ...).

Visst, artister som Drake eller Adele kan dyka upp på SXSW när man minst anar det, eller Springsteen och Morrissey som alla har spelat här (Adele gästade SXSW 2007 och sjöng då inför ”fyra personer och de var fulla” som hon berättade i en intervju med Radio Austin).

SXSW har aldrig handlat om de stora namnen. SXSW är en jättelik branschmässa helt utan publika dragplåster. Inte för att de gamla stjärnorna inte vill komma, utan för att de nya ska kunna tändas i fred.

I stället får vi polsk hiphop (Napszyklat), equador-litauiska dj:s (Riobamba), ett medeltida rockband från Minsk (Stary Olsa) och närmare 2 000 andra officiellt bokade akter, och flerdubbelt så många oinbjudna musiker, artister och band som spelar varhelst de finner utrymme i stan (som utanför mitt hotell).

Ni inser själva att de svenska artister som spelar här i år, och som medverkar i den nordiska satsningen, har en tuff uppgift framför sig. SXSW är som ett galet sommar-OS där häcklöpning ställs mot dubbeltrap och triathlon, och där alla grenar är rena bedömningssporter.

Så nej, SXSW behöver inga världsstjärnor. De ryms inte. Eller rättare sagt, de finns redan här. Hungriga på att få spela. Sugna på att slå igenom. Precis som Adele.