Att vara rädd för sig själv

Min vän Pax är en häpnadsväckande bok som aldrig är förutsägbar, skriver Stina Nylén.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

En stark, nästan förlamande rädsla för våld går som en olycksbådande röd tråd genom Sarah Pennypackers roman Min vän Pax. Hur hantera sina egna våldstendenser? Är man dömd att upprepa sig om man en gång begått mörka handlingar – dömd att upprepa sin förälders destruktiva beteende?

Berättelsen är vid en första anblick enkelt uppbyggd men rymmer ett flertal parallella, ofta djupt symbolmättade händelseutvecklingar. Det är en häpnadsväckande bok som aldrig är förutsägbar, trots att den utgår från det vanligt återkommande motivet kärleken mellan barn och djur; här en moderlös pojke som uppfostrar en nyfödd, likaledes moderlös rävunge.

När fadern ska rycka i fält tvingas tolvårige Peter lämna Pax i skogen, och själv lämnas han hos sin stränge farfar. Både denne och Peters pappa är latent våldsamma och känslostumma änklingar, och Peter, som plågas av medvetandet om att även han själv är förmögen till våldshandlingar, söker sig tillbaka till den individ som upprätthåller hans mänsklighet och godhet, nämligen den lilla räven. Det blir en osannolikt hård färd tillbaka till skogspartiet där de skildes åt, men likt en ung Odysseus möter Peter både hjälpare och fiender på sin väg.

ANNONS

Samtidigt, i vartannat kapitel, får vi rävens perspektiv. Och här briljerar Pennypacker i sin gestaltningsförmåga. Pax möte med den okända, vilda naturen, dess dofter, andra djur, deras beteenden och personligheter, skildras på ett sätt jag sällan stött på – djuren förmänskligas inte men tillskrivs så många känslor och reaktioner, så många komplexa relationer, att detta att vara räv blir nästan fysiskt påtagligt.

Det här är en bok med väldigt mycket sorg i sig, men här finns också hopp. Den lyfter frågor om ansvar och saknad på ett lysande sätt och visar på olika sätt att hantera existentiella dilemman. Återförening är inte den enda vägen till försoning, blir Peters slutsats, och Pennypacker undviker därmed den sentimentala fälla som lurar i skildringar av barns förhållanden till djur. Poängen blir: man behöver inte vara rädd för sig själv.

ANNONS