Att hålla tal i en digital värld

Skaparen av TED Talks lär ut hur man blir en bra talare. En användbar handbok, konstaterar Ove Haugen, men tycker det blir intressantast när Chris Anderson börjar resonera kring den idé- och kunskapsbaserade föreläsningens betydelse i en digital värld.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

När jag börjar läsa Chris Andersons TED Talks – med undertiteln Talarens ultimata handbok – ställer jag mig två frågor. Dels den enkla: vad döljer sig bakom versalerna T, E och D? Dels den mer svårbesvarade: vad finns i den här boken som gör de böcker jag tidigare läst i ämnet överflödiga? ”Ännu en bok om konsten att tala” vore knappast en säljande titel, men att i svensk översättning använda ordet ultimat skapar förväntningar svåra att infria (originaltiteln är TED Talks: the official TED guide to public speaking).

Redan på första sidan av det första kapitlet blir det därmed en bock i kanten. Att referera till en känd undersökning där ett flertal säger sig föredra att ligga i kistan framför att hålla minnestalet på en begravning har gjorts till leda. Jag har själv nämnt den när jag föreläst om att hantera scenskräck. Det är en tacksam referenspunkt, men ny är den inte.

ANNONS

Det tar sig å andra sidan snabbt. Bara en sådan sak som att Chris Anderson avstår från den klassiska retorikens termer, som exordium (inledning), narratio (bakgrund), propositio (tes), och så vidare. Det är inget fel på termerna i sig, men han vinner på att hitta egna synvinklar och ord för hur ett muntligt framförande bör disponeras.

Överhuvudtaget tror jag att Andersson har fördel av att inte i första hand vara retoriker eller talare utan administratör. I egenskap av vd för TED-teamet, som arrangerar konferenser med korta föreläsningar om vitt skilda ämnen, har han samlat på sig kunskap från sinsemellan väldigt olika talare. Läsarna ges stor frihet i valet av sceniska uttryck. Skilda temperament och personligheter kräver olika framställningssätt. Man måste inte, i likhet med TED:s medgrundare Richard Saul Wurman, helt sonika klippa slipsen av en föreläsare eftersom ledig klädsel är att föredra.

Anderson gör dessutom en hedervärd insats när han tar död på myten att vad som sägs är underordnat röstläge och kroppsspråk. Den härstammar från en ofta missförstådd studie av psykologiprofessorn Albert Mehrabian, där det undersöks hur känslor kommuniceras. Hur uppfattas exempelvis någon som säger ”Det var fint” med ett ilsket tonfall eller ett hotfullt kroppsspråk? Studien har av många talarcoacher tolkats som att språket i ett scenframförande generellt sett har 7 procents betydelse, medan 38 procent beror på röstläge och 55 procent på kroppsspråk.

ANNONS

Bland alla praktiska tips om framförande, klädsel och visuella hjälpmedel återkommer Anderson gång på gång till ordens vikt. Har talaren något att säga? Och i så fall vad? Men även om TED Talks är en användbar handbok lever den inte upp till undertiteln. Trots den frihet Anderson förordar i val av formspråk framstår några av hans synpunkter som väl kategoriska. Till exempel när han påstår att ett rätt framfört tal alltid är överlägset det skrivna ordet. Det finns texter inför vilka tal och visuella hjälpmedel snarare stjälper än hjälper, oavsett hur bra framförandet är. Likaså blir det problematiskt när han jämställer improvisation med planlöst irrande. Han nyanserar sig något, men jag lämnas ändå med intrycket att detta är hans åsikt. Och inte minst blir jag tveksam när han citerar föreläsaren Rory Sutherlands påstående att snabbpratande talare sällan är ett problem. Min erfarenhet är att många – oftast på grund av nervositet – rusar iväg och hamnar över huvudet på lyssnarna.

Med åtminstone ett av mina ben i ståuppkomiken reagerar jag dessutom på att längre humordrivna resonemang betraktas med skepsis. Även om humorn framhålls som ett effektivt verktyg anser Anderson att sådant kräver en särskild talang. Det är dock rätt så vedertaget att de flesta, även om de inte kan bli komiker, kan tillägna sig tekniker som gör lyssnarna mer receptiva. En genomgång av ”humortricken” skulle ha varit ett steg mot det ultimata. (Istället utfärdar han ett förbud mot provokativa skämt och framstår som ängslig i överkant. Att utmana är riskfyllt, men inte därmed per automatik felaktigt.)

ANNONS

Intressantast blir Anderson när han mot slutet lämnar de praktiska tipsen och börjar resonera kring den idé- och kunskapsbaserade föreläsningens betydelse i en digital värld. Jag har själv funderat på nyttan av att, som TED-teamet, arrangera konferenser där ämnena framstår som plockade ur en påse Gott & Blandat, men enligt Andersons tankesätt är det uppenbart att vi, för att kunna samexistera i en allt mer globaliserad samtid, måste bli ett slags renässansmänniskor. Vi kan inte lära oss allt om allt, men vi behöver förstå att en lingvists kunskap i viss mening är knuten till en molekylärbiologs kunskap vilken i sin tur hänger ihop med en konstnärs bildvärld. Allt är sammanlänkat och tack vare internet har TED Talks (inte boken utan konferenserna) lyckats med en formidabel spridning av kunnande och idéer.

Återstår bara att berätta vad de tre versalerna står för. De har just med sammanfogningen av olika kunskapsvärldar att göra. De står för teknologi, underhållning (entertainment) och design, vilket från början var de tre grenarna på TED-trädet. Sedan dess har grenarna som sagt blivit långt fler. Att jag höll på ”hemligheten” fram till nu beror på ett tips i boken. Att plantera en fråga och

dröja med svaret leder enligt modern neuroforskning till en kunskapslucka som hjärnan försöker fylla. Detta blir i sin tur ett sätt att hålla lyssnarna – eller i det här fallet läsarna – alerta. Om det fungerade är upp till er som har läst hela vägen hit att bedöma.

ANNONS
ANNONS