Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

1/2

Att bli till som bög på Qruiser

Communityt Qruiser blev i början av 2000-talet banbrytande för HBTQ-internet. Kristofer Folkhammar skriver om skynda hem till datorn på Hisingen för att få ta del av den homosexuella världen. Läs andra essän i GP Kulturs serie ”Internetforumen som formade oss”.

Kristofer Folkhammar är författare och kritiker. Den senaste diktsamlingen ”I takt, inatt” kom på Lejd i mars. Den nya romanen ”Är det barnen, baby?” kommer på Natur & kultur i mars 2021.

Serie: Internetforumen som formade oss

Före Facebook och Tiktok hade Sverige många egna internetcommunities och forum. Vissa av dem finns kvar, andra är borta sedan länge.

Under vintern går GP Kultur ner oss i internetnostalgi. Vi har bett ett antal namnkunniga författare och kulturskribenter att minnas sitt favoritforum bland de svenska sociala nätverken – och fundera på vilka de fick möjligheten att bli där, som unga i internets barndom.

Följ serien för att läsa essäer av Donia Saleh, Sandra Beijer, Emanuel Karlsten, med flera.

När jag tänker på Qruiser tänker jag på två skilda sätt att uppfatta ljudet av spårvagnar som gnisslar vid Järntorget. Det ljudet är så ojämförligt sprakande bitterljuvt när man rör sig genom natten, tillsammans med någon man träffat IRL för första gången. Och följt med den. Eller lockat den med sig. Eventuellt finns där ett lätt duggregn, genomlyst till hastigt upplöst silverstänk av nattljusen. Eventuellt finns där något trevande – en upphetsad spänning, ett skämt eller början på en kärleksrelation som varar i flera år.

Eller så är det där gnisslande ljudet något som alltför väl ackompanjerar ens stress, när man flåsar av vagnen som tagit en från jobbet på Funktionshinder Majorna, och man vill hinna med den anslutande förbindelsen till Hisingen, där den persikorosa lägenheten med pentry ligger. För i den lägenheten finns: datorn. Den stationära. Det kan inte gå fort nog att ta sig hem till den, för att kolla Qruiser.

Man har aldrig sett en smart mobiltelefon. Men däremot så lyckades man precis innan man åkte till jobbet få kontakt med någon. En hunk. En sådan med en riktig torso. En sådan som har en bild på sin torso som profilbild. En sådan – way out of one's league, så att säga – har man fått kontakt med.

LÄS MER: Så blev Sverige först i världen på internetcommunitys

Man förväntar sig allt. Att människan bakom torson ska ge en allt. Man uppdaterar och uppdaterar, för att köminuterna vid inloggningen ska ticka ner. Man kanske till och med betalar ett par surt förvärvade hundringar för guldmedlemskap, för att slippa köa. För att fritt, och verkligen med en känsla av lyx, kunna klicka på den fetade siffran vid inboxen och omedelbart komma åt sina meddelanden.

Man är ett vidöppet sinne som längtar. Man är ung. Man har kommit ut för de flesta i ens omgivning, men man får fortfarande panikartad ångest av att se bögar på teve. För de påminner om allt man är rädd för hos sig själv – något inte så välformulerat, fumligt, något som är för mycket, något, gubevars, feminint – och man känner hur bögarna på teve granskas och bedöms av varenda kotte som tittar, och man föreställer sig de blickarna som vore de riktade mot en själv. Man tänker: Vad ska folk säga? Man tänker: Säg att jag inte är som dom! Man har ett taggigt trassel i bröstet.

Och så har man Qruiser.

Under några varma sommardagar är torsohunken världen. Möjlig att projicera allt på. Allt som är likt, allt som är olikt, allt som kan tolkas som kontaktsökande, liksom det i konversationen som uppenbarligen är avvisande eller undanglidande – allt kan man få till att betyda att den här människan kommer jag att få det toppen tillsammans med.

Det slukade tid framför skärmen. Men det handlade alltid om att det virtuella skulle omsättas till kött. Sex. Gemenskap. En homosexuell identitet i en heteronormativ värld.

Det är inte riktigt på riktigt. Och därför går det snabbt att gå vidare, ut ur den gnisslande besattheten, och spana vidare, när torsohunken efter en stel fika på Andra lång och en tyst promenad upp till Skansen kronan, visat sig vara astråkig. Så tråkig att det verkligen är omöjligt att tolka tråkigheten som ett tecken på att man hör ihop.

Qruiser, ett community tätt knutet till tidningen QX, lär fortfarande vara Nordens största virtuella mötesplats för HBTQ-personer, med nästan 70 000 aktiva medlemmar. Men runt omkring mig, i mina kretsar, har Qruiser under det senaste decenniet glömts bort, som ett otympligt gammalt bråte, och hamnat i skuggan av appar som Grindr och Scruff. Det är via dem man träffar sina pojkvänner och ligg numera. Det är där man lär känna andra bögar i närheten av där man bor, och det är där man fördriver tiden när livet placerat en i skärningspunkten mellan stor trötthet och rastlöshet.

Dock tror jag att man kan säga att vi blev till på Qruiser. Jag, mina första pojkvänner och mina äldsta bögpolare. Bögar, till största delen födda på 1980-talet, använde Qruiser för att prova sig fram till vilka som var möjliga att vara. Det slog mig nyligen att det tog väldigt lång tid för mig att ändra mitt användarnamn på Qruiser till samma som jag använt på alla andra ställen, i alla år. Trots att jag framträdde med ansiktsbild och allt. Långt efter stormiga konflikter med homofoba släktingar, och långt in i tvåsamt samboskap ville jag, eller vågade jag, låta min identitet på Qruiser vara 1:1 med mitt övriga digitala liv.

LÄS MER: Recension: "Berör och förstör" – Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar

Det myller av klubbar, som förevisade sexuella preferenser och politiska åsikter, favoritband och älsklingskrukväxter, var ett sätt att uttrycka individualitet och specifik grupptillhörighet, bortom det stora, klumpiga B Ö G. Man gick med i de klubbar som man ville associeras med. Man gjorde sig till. Och blev.

Utöver klubbmedlemskapen formulerade man egna presentationstexter. Somliga utförligt och kontaktannonslikt. Andra mer rättframt ("PIGG PÅ ALLT! DOCK EJ TOA!"). Och någon gång ska jag ägna en artikel helt och hållet åt att spekulera kring varför så oproportionerligt många bögar valde att återge Astrid Lindgrens "När två pojkar av samma skrot och korn möts"-citat på sina sidor (en infantil önskan om att ens begär ska omfattas av djupsvensk oskuld, kanske?).

Det var ett extremt omfattande digitalt liv, där man höll kontakten med gamla vänner och letade nya. Letade, letade. Jag har plågat mig själv med tankeexperimentet om hur många gånger jag hade hunnit igenom Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”-svit om jag lagt tid på att läsa i stället för att kolla Qruiser. Det slukade tid framför skärmen. Men det handlade alltid om att det virtuella skulle omsättas till kött. Sex. Gemenskap. En homosexuell identitet i en heteronormativ värld.

Att hänga på Qruiser var att söka speglingar och samhörighet. Att undersöka och delta i en skrämmande men oumbärlig livsvärld. Men det var alltid, åtminstone för mig, ständigt präglat av ett slags förberedande. Ett slags inför framtiden-perspektiv. Här ska jag hitta det som sedan ska bli min verkliga, icke-digitala tillvaro. Så småningom ska Qruiser framträda live.

Att bli till är inte en harmonisk process. Och Qruiser var sannerligen inget harmoniskt ställe. Hierarkierna och normerna på de icke-normativas plats stod mycket klara. I det stora utbudet av klubbar och diskussionstrådar, som gick att starta med bara ett par klick, frodades råa och hatiska samtal, fjärran från regnbågens färggranna, inkluderande löften.

LÄS MER: Playahead var fjortisarnas kollektiva paradis

Och själva inramningen: Qruiser riktade sig uttalat till homo-, bi- och transpersoner, samt deras vänner. Denna vida omfattning sades göra communityt unikt, också internationellt. Men i annonser och annat bildmaterial framgick det tydligt vem som var den tänka huvudpersonen på Qruiser: Bögen. En vit, ung, maskulint vältränad, homosexuell CIS-man, med ett konsumtionsmönster präglat av urbanitet, klubbliv och resor. Perfekt för en plats i en glittrande, rosa ekonomi. Och därigenom förhållandevis väl lämpad för en plats i det heteronormativa majoritetssamhället.

I den Göteborgsbaserade sociologen Arne Nilssons böcker om manligt homoliv framhålls ofta den förbisedda "spännings-aspekten". Det betyder mycket att förstå vem man är (eller, som filmaren Ester Martin Bergsmark sa vid något tillfälle, att inte förstå vem man är, och att det är okej) och att vinna erkännande. Men Nilsson lyfter också återkommande fram det njutningsfulla och vackra i att ingå i något underjordiskt. Att vara en del av ett hemligt sällskap. En njutning jag vill minnas att också författaren Birgitta Stenberg betonade i slutet av sitt liv, då hon hyllades som en pionjär av min egen, statligt erkända och, i somliga fall, lagvigda generation.

Qruiser var på många sätt en plats för underjordens njutningar, men det var sällan en plats för underjordens frihet att omförhandla hur gemenskap kan byggas, hur möjligt det är att gå emot det etablerade och förhärskande. Bolaget bakom plattformen tycktes för beroende av snabba annonspengar. Och vi, jag och min bögiska ursprungsflock, var för upptagna av att förverkliga oss själva, i slitningen mellan underjordens möjligheter och en diffus dröm om komfortabel normalitet.

Qruiser

Qruiser startades år 2000 och drivs av tidningen QX. Det är fortfarande Nordens största internetcommunity för HBTQ-personer och har i dag runt 80 000 aktiva medlemmar. Numera finns även Qruiser som app på telefonen.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.