Det tog lång tid innan nej blev kanske och till sist ett ja. 19 år har gått sedan At The Gates senaste hade ett nytt album i bagaget. At war with reality gör dem till ett band i nuet, utan nostalgins rassliga kedjor att släpa på – tre utsålda spelningar i Sverige säger sitt. Paradoxalt nog gör aktualiteten allt mer avslappnat (samtidigt som många redan väntar på vad de ska hitta på härnäst).
Givetvis tar sig göteborgarna an det nya materialet med självförtroende. Effektiviteten i låtarna och framförandet är slående (vilket får de krångligare kompositionerna från innan 1995 att sticka ut) och ljudet klanderfritt. Slaughter of the soul tar förstås fortfarande rejält med plats, och det är helt okej. Hur bra det nya än är går det inte att komma ifrån att Blinded by fear är det hittigaste de gjort.
Vore bandet politiker skulle en kunna spekulera i att allt var planerat från början. Att knåpa ihop vad som ofta kallas det perfekta albumet för sin genre och sedan splittras – och därmed snabbt uppnå legendstatus. Att tolv år senare återförenas för en sommarturné – så att känslan blir exklusiv eftersom det är enda chansen. Att envist svara nej när det pratas om nytt album. Att till sist börja säga ”man ska aldrig säga aldrig” istället. Lika glada som vi ska vara över att det blev en platta ska vi nog vara att det dröjde. Det gav medlemmarna tid att hitta tillbaka till varandra och ett nytt fotfäste.
För At The Gates är inga politiker, utan var ett ungt gäng som kanske blev för stora för snabbt. Efter flera turnéer har återföreningen blivit ett kreativt band. Pondusen och glädjen märks i sångaren Tompa Lindbergs leende och basisten Jonas Björlers rockstjärneposer. Samtidigt som de är trygga i sina roller är de på hugget. Att det ibland känns som om publiken ska älska ihjäl dem blir mest gulligt i den väldigt hårda inramningen.
