Astrid Seeberger | Nästa år i Berlin
Astrid Seeberger | Nästa år i Berlin

Astrid Seeberger | Nästa år i Berlin

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

En kvinna häver sig över räcket på en motorvägsbro.

Bredvid står hennes barn som hör henne mumla: ”Om jag inte var så feg”. Detta är en av flera urscener i Astrid Seebergers självbiografiska bok Nästa år i Berlin, en berättelse man förstår har varit helt nödvändig att söka upp och pussla ihop.

Det börjar dock inte med moderns svek, utan med en trolöshet författaren lastar sig själv för.

Astrid är enda barnet och fick höra av sin krigsskadade mor att hon betydde allt. Som 17-åring emigrerade hon till Sverige, till folkhemmet och den svenska synden. Hon beskriver det som en flykt, från sitt djupt problematiska hemland, men framför allt från en bottenlös, uppslukande förälder som hon inte förmådde rädda.

ANNONS

Seeberger återskapar sin mor och hennes uppväxt före och under det krig som gav henne ett ”flyktingansikte” för livet. Familjen var välbärgad och den grandiosa morfadern, som älskade litteratur, kvinnor och England, drog på sig Gestapos misstänksamhet. Kriget splittrade familjen och det var först många år senare som den kunde återförenas tack vare radions ständiga uppläsningar av hälsningar från människor som sökte sina närmaste.

Liksom filmskaparen Helma Sanders-Brahms i Tyskland, bleka moder skildrar Seeberger kriget ur sin mors subjektiva synvinkel, och liksom sin generationskamrat gör hon det ruggigt bra. Det blir en skildring av det omöjliga ödet att både tillhöra krigets offer och att behöva axla sitt lands skuldbörda.

Som flicka tvingades mamman bli medlem i det nazistiska Tyska flickors förbund och skickades ut på landsbygden för att plocka potatis. När Ostpreussen invaderas av ryssarna i krigets slutskede flydde hon tillsammans med stora delar av befolkningen. Det gällde att se rakt fram och inte titta på dem som blivit liggande vid sidan av vägen, berättade modern och tillade: ”Att kroppar täckta av rimfrost kan glittra så.”

ANNONS