Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Assaf Gavron | Uppe på höjden

Utlovad satir och humor infinner sig inte i Assaf Gavrons Uppe på höjden. Men Kajsa Öberg Lindsten finner det gott att få läsa om situationen i Israel utan att det handlar om hjältar och skurkar.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Assaf Gavron

Uppe på höjden

Översättning: Erik MacQueen

Natur&Kultur

Med Uppe på höjden vann författaren Assaf Gavron 2013 ett pris för ”bästa roman på hebreiska av en författare under 50”. Han är född 1968, och detta är hans femte roman.

Boken handlar om livet i en ”utpost” – en självsvåldig avläggare till en av de israeliska bosättningarna på Västbanken. I en handfull slitna baracker uppe på en blåsig kulle försöker ett antal barnfamiljer och några udda ungkarlar skapa sig ett nytt liv, genomsyrat av nybyggarandans och religionens ideal. Men också av en stundtals aggressiv revanschlystnad gentemot omvärlden, inklusive den israeliska regimen och sekulariserade landsmän. Den soldat som satts att skydda den illegala byn mot dess palestinska grannar får, så som myndighetsrepresentant, motta såväl kakor som misstro från invånarna.

Bröderna Gabi och Roni är berättelsens huvudpersoner – i den mån någon kan vara det i denna myllrande kollektivroman, där livs-öden staplas på varandra. Det som skiljer dem från andra personer i boken är att vi undan för undan får reda på hela deras livshistoria. Allt som från början är gåtfullt får sin förklaring i det förflutna: Varför är Gabi så änglalik, ensam och gubbigt resignerad – han som inte ens har fyllt fyrtio? Varför kommer den världsvane Roni så brådstörtat resande till den yngre broderns asketiska nybyggarbarack? Varför är bröderna så oförmögna att försvara sig mot varandra, och så irriterade på varandra?

Alla återblickar gör berättandet en smula trögt. Jag suckar: Måste brödernas förflutna ständigt ältas? Varför skall jag, i kursivskrift, tvingas läsa exakt hur de tänkte när de var tolv, eller sexton?

Sedan inser jag att det kanske handlar om ett slags pedagogik. Att de två bröderna förkroppsligar en rad ödesbestämmande upplevelser som kan vara typiska för en hel nation: Det skuldtyngda arvet av tidigare generationers trauman, det kollektiva minnet av en nybyggaranda, som, stärkt av sexdagarskriget 1967, har levt vidare, men samtidigt skär sig mot den nya tidens ideal och möjligheter – kollektivistisk solidaritet, asketism, kroppsarbete och gemenskap, kontra individuell framgång, pengar, utbildning, ensamhet och exil.

Brödernas barndom inleds med en blodig katastrof, fortsätter på en kibbutz – en instängd, trygghetsskapande miljö, som följer sina egna lagar och envetet skyddar sig mot utomstående inblandning. Så kommer militärtjänsten – den smältdegel där material till nya nationalhjältar skall skapas och alla barndomstrauman väcks till liv. Nästa steg i brödernas utveckling blir att i tur och ordning resa till USA – landet där man ostört kan njuta av den ohämmade individualismens sötma…

Förlagsreklamens löften om satir, humor och stort berättande infrias inte för mig.

Jag skrattar inte en enda gång. Kanske ler jag. Men sällan. Där-emot tänker jag att det är fint att få läsa en bok om situationen i Israel som inte handlar om hjältar och skurkar, utan bara om människor, som alla är nästan begripliga, och kan härbärgera flera känslor samtidigt – till och med när de uppträder som fanatiker.

Boken ebbar ut i ett vagt löfte om en happy end i den individuella lyckans tecken.

Det känns inte helt övertygande.