Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Arvind Adiga | Siste mannen i tornet

Arvind Adigas bok om en indisk bostadsrättsförening är avslöjande, skarp och spännande skriver Kajsa Öberg Lindsten.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Arvind Adiga

Siste mannen i tornet

Översättning: Eva Mazetti-Nissen

Brombergs

Den indiske författaren Arvind Adigas tredje bok, Den siste mannen i tornet, handlar om en bostadsrättsförening i Mumbai (tidigare Bombay) – Indiens kapitalstarkaste stad, där hejdlös affärsverksamhet och skenande markpriser skapar lyx och slum.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Berättelsen beskriver hur längtan efter social trygghet ersätts av längtan efter snabba klipp.

1959, när sexvåningshuset stod färdigt, reste det sig högt över den omgivande slummen och blev hem åt sexton förhoppningsfulla medelklassfamiljer. Femtio år senare är huset slitet och fuktskadat. Hissen är trasig och vattenledningarna fungerar bara några timmar per dygn. Men något slags trygghet finns där ändå. I skjulet på gården sitter en vakt som ser till att ingen obehörig tar sig in, och bostadsrättsinnehavarna vakar över varandra och undviker gemensamt att fatta beslut om renoveringar.

Men allt förändras när en byggmästare vill köpa huset, för att riva det och bygga lyxbostäder.

Undan för undan bryts allt motstånd ner – alla vill sälja, för att kunna köpa sig ett nytt och bättre liv. Utom en pensionerad lärare – som vägrar att flytta och inte önskar sig något mer än det han har. Hans veto hindrar hela husförsäljningen. Berättelsen blir allt mer dramatisk och sträcker sig allt längre ut i staden, där den hårda kapitalistiska verkligheten förvandlar människornas drömmar till aggressiva krav på personlig kompensation för livets alla tidigare oförrätter.

En deklasserad socialarbetare vill bli jämbördig med sin syster; en revisorsfru vill slippa den tunga skötseln av sin funktionshindrade son; en stressad mäklare vill leva ett lugnare liv; ett pensionärspar vill kunna hjälpa sina barn; och byggmästaren vill ha rätt att gå över lik, eftersom han började med två tomma händer …

Bokens lyckliga slut är inte påklistrat, utan bara en logisk följd av den positiva och kärleksfulla människosyn som trots allt präglar hela berättelsen. Den är avslöjande, skarp och spännande, men låter sig ändå aldrig förenklas till att bli en thriller, satir eller politisk pamflett.