Plötsligt händer det.
”Vi tar inte ställning”, erkänner han. ”Vi gör som vi blir ombedda.”
Vid det laget har jag ställt frågan fyra gånger:
Varför – slår – du – inte – näven – i – bordet?
Trots att jag ju egentligen vet svaret, vill bara höra honom säga det. Höra honom medge att Higab, det kommunala fastighetsbolaget som äger en stor del av Göteborgs kulturarv, däribland 25 byggnadsminnen, inte är den kulturkramare man framställer sig som – ”Vi vårdar och utvecklar kulturfastigheter på bästa sätt” är vd Görans Sylvestens standardsvar när folk undrar, ”det är vårt kall” – utan ett fastighetsbolag som de flesta andra, med tydliga avkastningskrav och tydliga vinstmål och säger ägarna ”hoppa” så hoppar Sylvesten.
Även om det innebär att han hoppar sönder ett kulturarv.
Som Valhallabadet.
”Kommunen har givit oss ett utredningsuppdrag att räkna pengar för en ny arena och det är vad vi gjort”, säger han.
Och du har inte motsatt dig att arenan föreslås byggas på Valhallabadets tomt?
”Vi har kalkylerat en ny arena, det är vad vi har kalkylerat”, upprepar han.
Och du har inte slagit näven i bordet och sagt ”Stopp, Valhalla är ett kulturarv, det måste bevaras”?
”Vi har fått i uppdrag ...”
Och så vidare och så vidare. Fram till ”erkännandet”. Som ju inte är mycket till erkännande ska jag erkänna. Inte jämfört med vad han borde svarat, om han varit ärlig. Då hade han sagt:
”Higab vill riva Valhallabadet för då slipper vi betala renoveringskostnaderna och kan istället få i uppdrag att bygga en arena och en badanläggning som vi sedan kan hyra ut till marknadshyror.”
Det ryms en intressekonflikt i Higabs uppdrag.
Den uppstod då Göteborg stads kulturfastigheter överfördes till bolaget från Fastighetsverket 1992. Idén var att kommunens lönsamma bestånd skulle finansiera dess olönsamma, att rik skulle ge till fattig, att industribyarna och partihallarna som utgör Higabs finansiella stomme skulle bekosta museerna och teatrarna. Higab, som är en förkortning för Hantverks- och industrihus i Göteborg AB, startade 1966 i samband med rivningarna av Östra nordstan för att bygga ersättningslokaler åt hantverkare och industriidkare.
Och till en början verkar allt ha fungerat okej. Higabs fastighetsförteckning visar på en rivstart, att majoriteten av kulturbyggnaderna fick sig en försiktig översyn redan de första åren. Och bläddrar man i arkitekturtidskrifter från den här tiden är det Higab på varenda sida – Konstmuseet får ny entré och bottenvåning, Stadsarkivet på Haga kyrkoplan återställs till bibliotek, Renströmska badet som hotas av rivning reser sig på nio och blir Hagabadet ... Nytt och gammalt särbehandlades, precis som det var tänkt.
Men mot slutet av 90-talet blir det kladdigare. Det börjar prutas och skarvas och snart noterar Länsstyrelsen en allt vårdslösare inställning till kulturarven. Higab tilläggsisolerar, byter till Veluxfönster, installerar skrymmande ventilationsaggregat. Man ersätter trappan på Gatenhielmska mot en formsågad (se förra artikeln), man skrapar färg på Fattighuset – Göteborgs äldsta trähus – så att virket flisar, man byter panel på Viktor Rydbergs skrivarlya från hyvlad till maskinsågad. Och i flera fall utan att fråga. Kanske i tron att ingen kommer att märka – ”Vadå, vi monterade ju likadana ute i Angered industriby ...”
Och så där har det fortsatt. Tvärtemot den ursprungliga ambitionen, att kulturarven skulle inspirera bolaget att öka sin kvalitetsmedvetenhet och detaljomsorg. Nyligen var det Saluhallen på Kungstorget som drabbades; ett lokalt arkitektkontor fick renoveringsuppdraget som tack för att de tidigare skissat på ett parkeringsgarage under torget. 2009 var det Gamla Ullevi; Higab ansåg inte att en ny fotbollsarena i fotbollens huvudstad motiverade en internationell arkitekttävling och gav uppdraget till ett lokalt kontor man jobbat med tidigare. Och just precis nu, det mest prestigefulla projektet av alla, förvandlingen av Rådhuset till stadshus; stora delar av Gunnar Asplunds interiör ska bort och världens arkitekter håller andan och håller sig framme, för detta är prestige, här måste till något exceptionellt, ett samtida uttryck som rimmar med Asplunds, som redovisar vad som är nytt och respekterar vad som är gammalt och som bildar ärlig och vacker fond till de politiska beslut som ska fattas och då finns det inte många arkitekter att välja bland, kanske någon spanjor, ett par britter, någon brutalistisk italienare om man vill vara vågad, det är ju lite som att slipa om Koh-i-Noor-diamanten…
Higabs val föll på ett lokalt arkitektkontor man jobbat med tidigare.
Ack ja, så kan det gå. I Göteborg. Inte i Stockholm. När Gert Wingårdh nu griper sig an Nationalmuseum – även där är en genomgripande renovering och ombyggnad planerad – gör han det efter att ha vunnit en internationell arkitekttävling.
Till rådhusupphandlingen var Wingårdh inte ens inbjuden.
”Levande hus i unika miljöer.”
Så lyder Higabs slogan och då undrar man ju, hur ”levande” är deras hus egentligen?
Tja, det beror på vad man lägger i ordet. Saluhallen ”lever” förstås, det går inte att förneka. Men ska den tillåtas definiera begreppet är alla andra av bolagets 24 byggnadsminnen stendöda, inklusive Lorensbergsteatern, Ostindiska huset, Hagabadet och Storan. Istället skulle man kunna räkna de byggnadsminnen som driver ”publik verksamhet”. Men det blir inte heller rättvist för då måste man inkludera Dicksonska palatset bara för att man numera kan gifta sig där på lördagar och Börsen bara för att kommunfullmäktige sammanträder inför publik en gång i månaden.
Nej, bättre då att se till vilka av husen som aktivt medvetandegör göteborgarna om sitt kulturvärde. Som inte bara respekterar och tar hand om sin historia utan också kapitaliserar på den. Med andra ord, de byggnadsminnen som verkligen är ”göteborgarnas hus”, för att låna ett uttryck från Higab.
Låt se ... Utöver dem jag redan nämnt:
Kallebäckskälla går bort direkt för den är låst. Liksom Gegerfeltska villan, Wernerska villan, Stadshuset, Sahlgrenska huset, Wenngrenska huset, Härlanda fängelse och Kviberg som huvudsakligen upptas av kontor. Lärjeholmsgård stryker vi också, den är en vårdanstalt för narkomaner. Gullbergsbrohemmet är en mötesplats för psykiskt sjuka. Stora Katrinelunds landeri är ett djurvårdsgymnasium. Fattighuset är ett församlingshem för begravningskaffe och dop. Gatenhielmska huset och Remfabriken erbjuder i och för sig guidade turer men för det mesta är där stängt. Precis som på Skändla sörgård på Hisingen där man bara har öppet en lördag i månaden. Det Dicksonska folkbiblioteket – Allégården numera kallad – har konverterats till en förhållandevis aktiv aktivitetsgård för pensionärer, och bakom Härlanda fängelse, i det som tidigare var snickeriet, har bland andra Örgryte bibliotek flyttat in – bra där. I Kronhuskvarteret huserar flera konsthantverkare i bodarna, men i själva Kronhuset – ”Göteborgs äldsta profana byggnad”, enligt Higab – är det tyst och igenbommat mest hela tiden, förutom ett par kvällar i månaden då blåsorkestern Göteborg Wind Orchestra ger konsert.
Kanske inte så värst ”levande” ändå.
”Ska man hyra ut en kulturfastighet krävs att man aktivt söker hyresgäster”, säger Christer Harling, den private fastighetsägare i Göteborg med störst erfarenhet av kulturarv – upprustningen av Vallgatan och Magasinsgatan är hans initiativ. ”Ta Dicksonska, som stått tomt så länge. Klart det finns kvalitetsmedvetna och utåtriktade företag som vill sitta där, det gäller bara att leta.”
Men detta proaktiva arbetssätt verkar inte ligga för Hantverks- och industrihus i Göteborg AB. Helst letar man hyresgäster i de egna korridorerna; av bolagets 300 fastigheter hyrs dryga 60 procent ut till kommun, region och stat.
”Man gör livet lätt för sig. Man flyttar pengar från den ena offentliga instansen till den andra och hyfsar på så vis sina resultat”, konstaterar Harling.
”Är det en värdefull miljö måste den omhändertas, vi får inte kompromissa, pengarna får inte styra”, säger Sylvesten och det är nästan så man tror honom. I dagarna annonserade bolaget efter en byggnadsantikvarie, en kompetens Higab inte tidigare haft. Och för ett halvår sedan anställdes en arkitekt med ansvar för kulturmiljöer. Och strax efter sommaren kom en förstudie om betydelsen av att levandegöra kulturmiljöerna: ”Higab vill lyfta fram de unika resurser som kulturbyggnaderna utgör och göra byggnaderna mer kända för Higabs intressenter, göteborgare och för besökare”, står det där.
Men samtidigt växer avkastningskraven. ”På senare år har vår verksamhet kommit att handla mer och mer om kvartalsekonomi”, säger en av de anställda jag talar med. ”Vi har dragningar ett par gånger om året när vi tittar på marknaden och då får vi veta att i centrala stan, där ska en butikshyra ligga på mellan 8 000 och 10 000 kvadraten. Och så agerar vi därefter. Nästan slaviskt. Jag undrar, är det verkligen vad kommunledningen vill? Att allt ska vara tillrättalagt, nyrenoverat och modernt, med marknadsmässiga hyror?”
Samma bild framkommer om man läser årsredovisningen. Göteborgs stad kräver ”ekonomisk utveckling”. Man kräver ”lönsamhet”. Och bara under Sylvestens tre år har hyresintäkterna ökat från 595 till 659 miljoner och vinsten för 2012 uppgick till 111 miljoner. Det är 37 miljoner mer än Liseberg. Inte illa för ett bolag där nästan hälften av beståndet utgörs av kulturfastigheter i behov av vård.
Därtill byggs det som aldrig förr. Saluhallen nyinvigdes 12/12 2012; Angered arena invigdes 13/4 2013; Rådhuset och Stadsbiblioteket – det senare expanderar just nu med cirka 4 000 kvadrat – invigs våren 2014.
Har ni överhuvud taget tid att förvalta? undrar jag.
”Förvaltandet är grunden”, insisterar Sylvesten.
