Tove och Noel möts i ett somrigt Stockholm på gården till huset där de båda bor. De ska snart börja sjuan i samma skola, men Tove är nyss ditflyttad efter att ha bott i Skottland några år. Hennes pappa är nämligen fotbollsproffs och har kommit hem för att avsluta karriären i AIK. Så börjar de umgås, först via fotbollsspel på gården, sedan med allt varmare känslor för varandra.
Men sporten som för dem samman blir också den vassa kilen som slås in mellan dem – de håller på olika lag och deras familjer förbjuder dem av olika skäl att umgås.
I denna av klubbflaggor och dobbar späckade Romeo och Julia är flickan på topp, pojken på botten. Det låter grovt tillyxat, men det är också berättelsen. Tove bor i takvåningen, Noel i en mörk marklägenhet. Tove äter lufttorkad skinka, Noel överkokt pasta. Tove lever i en kärnfamilj, Noel med en ensamstående mamma med dubbla jobb. Och så vidare. Det blir ofrivilligt komiskt ibland, som när klassperspektivet understryks så till den milda grad att Noel bockar sig för Toves föräldrar som tack för maten – jag får visioner av ett bleksiktigt statarbarn med trasig mössa i hand och det går inte riktigt ihop med porträttet av en glad och ganska vanlig sportkille på Söder år 2012.
Både Motståndarna, den första delen i serien Fans, och fortsättningen Förföljda är berättade i ett högt tempo med mycket spänning. Ska AIK eller Hammarby vinna? Ska Tove och Noel hitta ett sätt att träffas? Ska Noel våga stå upp mot storebrorsan eller ska han dras med i kriminalitet?
Här finns också en väldig glädje över såväl sporten fotboll som delaktigheten i en klubb, en kärleksförklaring som är smittsam och underhållande. Inte minst väcker böckerna frågor om detta: hur mycket kan kärleken till ett lag få betyda?
