Arne Nilsson kommer ut i 1960-talets Göteborg

ANNONS
|

"Jag förstod att sådana kommentarer var nedsättande, att jag inte var som jag borde vara. Det gjorde ont."

Platsen är 1950-talets Guldheden i Göteborg. Att som kille leka med dockskåp och barbiedockor var inte populärt, och Arne Nilsson vande sig vid glåpord som "tjejtjusaren" och "tösa". Han, som inte uppfyllde förväntningarna på hur en "riktig kille" skulle vara, pendlade mellan att anpassa sig och att bryta normen, och fick erfara det hån och den skam som följer med gränsöverskridelser.

Göteborgs homomiljöer

Som forskare har Arne Nilsson ofta skildrat Göteborgs homomiljöer, och gett eftervärlden detaljerad, omistlig kunskap. Inte minst om jakten efter sex på ljusskygga platser, i parker och vid pissoarer. Att lyfta fram vad som hänt, och händer, i miljöer som dessa som än i dag anses "fula" har varit viktigt i hans forskargärning. Redan 1998 beskrev han pissoarlivet på 1940-talet i skriften Såna & Riktiga karlar. Tillsammans med Margareta Lindholm fortsatte han 2002 att kartlägga Göteborgs gaymiljöer i boken En annan stad och i"Såna" på Amerikabåtarna undersökte han också böglivet till sjöss.

ANNONS

När han nu öppenhjärtigt skildrar sin egen uppväxt i Göteborg har sociologens mer distanserade betraktelsesätt fått stå tillbaka för det självupplevda. Arne Nilsson tar med läsarna ut i Göteborgsnatten, skriver rakt, sakligt och berörande om än inte alltid så detaljerat som jag hade önskat.

Med skoningslös precision rannsakar han sig själv, sitt behov av att prestera, bli omtyckt och accepterad. Han beskriver hur han fjäskar för lärare, antar rollen av klassens clown, gång på gång hamnar i utsatta situationer och tvivlar på sitt eget existensberättigande.

I hemmet råder tystnad. Mamman är hemmafru med städmani, pappan snickare som gör fartygsinredningar för örlogsvarvet på Nya Varvet, senare även bilmodeller för Volvo. Föräldrarna är minutiöst noga med sitt yttre men visar sällan känslor, vare sig för varandra eller för sina två söner. Storebror Arne är bara åtta år när han en sommar i Hälsingland gör sina första sexuella erfarenheter, han är ensam, har ingen att prata med och börjar tidigt leva ett slags dubbelliv.

"En viktig del av mig ansågs vara avskyvärd"

När han är tretton faller han för en annan kille:

"Jag hade inget namn på vad jag kände, men jag var vad man kallar förälskad", skriver han. Samtidigt är komma-ut-processen allt annat än enkel i1960-talets Göteborg, och Arne Nilsson möter inga positiva bilder av homosexualitet någonstans.

ANNONS

"Jag visste innerst inne att jag var homo. Men att en så viktig del av mig ansågs vara avskyvärd klarade jag inte av att erkänna ens för mig själv."

I sin utsatthet tar han sin tillflykt till biblioteket på Dr Fries torg, vars jättestora fönster "när det var mörkt ute, framträdde som en stor inbjudande lykta." Där kunde han också spana på killar i smyg.

Två år senare, 1963, har han utvecklats till en klädsnobb, stolt över sin svarta skidjacka av tyska märket Bogner. Kläderna och det estetiska blir en slags revanschism, en motvikt mot det mörka utanförskapet. Han extraknäcker som cykelbud med möjlighet att röra sig fritt över hela staden och utforska kittlande, för honom helt okända, homomiljöer.

"När jag cyklade var jag onåbar. Onåbar för yttre förväntningar. Onåbar för inre oro"

Stadens anonymitet bidrar till frigörelsen

Stadens anonymitet bidrar till frigörelsen, och fantasierna får utlopp. De snabba mötena med okända män vid pissoarer nära Grönsakstorget och Bältespännarparken blir allt fler och våghalsigare. Utmärkande för det homoliv Arne Nilsson upplever är tigandet, anonymiteten, de subtila budskapen och det tysta samförståndet. På dagtid råder helt andra regler, och bara i undantagsfall hälsar du på dem du har haft sex med och kanske sovit över hos.

ANNONS

Författaren promenerar hundratals kilometer, tecknar sin homokarta från Biskopsgården till Johanneberg och minns heta möten med olika män: en steward på en amerikabåt, en musiker i Göteborgs symfoniorkester, en utslagen man med bakåtstruket tjockt blont hår. Tystnaden och främlingskapet verkar som projektionsyta för hans erotiska fantasier.

1976 tar han, först i släkten, studenten och den arbetarklasshistoria han skriver fram parallellt med homohistoriken är lika fängslande som omistlig. Folkhemmets rena, hälsosamma, ordnade och ljusa ideal står i skarp kontrast till pissoarlivet. Arne Nilsson distanserar sig allt mer från föräldrarna och barndomens arbetarklasskvarter. Istället hänger han de nya vännerna, flera av dem från villor i Örgryte, dricker vitt vin på Kometen äter pommes och går på klubb Hvita Dufvan.

"Korken som flöt ovanpå"

Göteborgs första gaybar Top Floor Club, "Toppan" öppnar i restaurang Gamle Ports lokaler vid Kungsportsplatsen, strax intill gaystråken. Arne Nilsson börjar klubba, gillar det undanglidande, ansvarslösa livet och kallas "korken som flöt ovanpå". Teddy Mörk, känd för generationer för sitt gayvänliga kafé i Guldhedens vattentorn, öppnar Scotch club på Mölndalsvägen och året därpå bildas RFSL-klubben Friends.

Arne Nilsson lär sig mycket av sina lesbiska vänner i Haga och utforskar längre fram också gaylivet i andra europeiska storstäder som Berlin och Köpenhamn. Men vissa av bokens partier blir onödigt redovisande, i avsaknad av litterärt gestaltande.

ANNONS

Det är slående hur sent författarens politiska medvetenhet vaknar. Och trots alla snabba möten i Göteborgsnatten lyser bögknackare och rånare med sin frånvaro –något författaren själv reflekterar över. En enda gång blir han utsatt för våld, och det i form av ett obehagligt knivhot.

Boken slutar också så abrupt att det får mig att längta efter en fortsättning. Vad hände sen?

Hårt gayklimat i Göteborg på1980-talet

Den gaystad som mötte mig när jag flyttade från Umeå till Göteborg i slutet av 1980-talet var en annan, samhällsklimatet hårt och begreppet queer ännu inte importerat från USA. Kort hår var inte ok, och att hångla med en annan tjej på krogen krävde ett visst mod. Min kompis stod i kön utanför klubb Touch när killen framför honom knivhöggs till döds.

Johan Hilton beskriver träffande den hotfulla stämningen, våldet och morden i sin bok No tears for queers (2009). Det är svårt att tro att det rör sig om samma stad där bussarna i dag kör med fladdrande regnbågsflaggor hela veckan under west pride.

ANNONS