Litteraturforskaren Arne Melberg har under fyra decennier skrivit lärda, personliga böcker om olika aspekter av litteratur – som reseskildring, självbeskrivning, poesi, utopi o. s. v. Hans nya bok Litteratur i tid handlar om tidsupplevelsen i en mängd författarskap och verk, från antiken till nutiden – från Platon till Knausgård.
Melberg har en sympatisk saklighet och känslomässig asketism i allt han säger. Också när han liksom talar för sig själv. Man måste inte vara lärd för att förstå honom. Men det gäller att läsa långsamt. Då blir det nästan som fågelskådning: Han pekar – och bakom varje verk som flaxar förbi öppnar sig ett perspektiv av genrer och århundraden. Så blir Knausgård granne med Nabokov och Rousseau. Eller tvärtom.
Det gäller bara att hålla sig vaken och inte låta sig förlamas av den ström av litterära fakta som en självklar lärdom släpper ut.
För det viktiga är väl ändå att man med sina egna gamla ögon kan få chans att skönja ett eller annat som får det att spritta till i hjärnan eller hjärtat.
Till exempel idén att en vildsint modern författare KANSKE (detta "kanske" är något jag verkligen gillar i Melbergs text!) inte bara fullföljer en tradition, utan också avlivar den (fast Melberg skriver förstås "avslutar"):
"I Knausgårds textlandskap ingår det självbiografiska minnesarbetet en ohelig allians med essäistens reflexioner och bloggarens insisterande och intimiserande närvaro. I ena änden av detta landskap befinner sig krönikören, typ Saint-Simon; i den andra nuets ihärdigt subjektiva twittrare. Hos Knausgård finner man en storslagen sammanfattning av minnesarbetets litterära former; inte minst demonstreras den subjektiverande tendens som är inbyggd i den stora traditionen – och som hos Knausgård är så påfallande att han kanske inte bara sammanfattar traditionen utan också avslutar den."
