Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Strikt intrigmässigt är Arne Dahls Utmarker en seriemördar-roman, men en demonstrativt hårt uppskruvad sådan.

Arne Dahl | Utmarker

Första delen i Arne Dahls nya deckarserie lever upp till läsarnas förväntningar. Ändå är den uppfriskande svårhanterlig som utspel och utsaga om vår samtid, skriver Carl Erland Andersson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Spänningsroman

Utmarker

Albert Bonniers förlag

Vad som i dag tycks förväntas av film och teater och litteratur är budskap i takt med aktuella tanketrender. Konstnären bör också ge en representativ bild av samhället, enligt medialt facit. Frågan är då vilken roll den inhemska kriminalromanen – ansluten med navelsträng till storheten Den Svenska Deckarboomen – spelar. En upprepad kliché säger att begynnelsen var Sjöwall/Wahlöö, eftersom de skapade den samhällskritiska deckaren. Vilket är tveksamt.

Inte bara därför att vissa av de ursprungliga Beck-deckarna åldrats svårt, i vissa passager intill det genanta, utan också på att deras samhällskritiska inställning var så ytlig, vilket Karl Berglund, doktorand i litteraturvetenskap påpekade i Flamman för ett tag sen. Mest bestod den av harmsenhet över sossarnas Sverige, helt enligt den tidens rätt slappa radikala facit.

I dag är exempelvis en hårdkokt roman från slutet av det amerikanska 20-talet, Dashiell Hammetts Röd skörd ett mer frätande verk än något av Sjöwall/Wahlöös. Hammetts berättelse om den korrumperade staden Personville, där gangsters kallas in att misshandla strejkande gruvarbetare och sen tar över, erbjuder rå realism, cynism, munter illusionslöshet och svart fars. ”Budskapet” är inte hoppingivande: när stan väl rensats är den klar att kastas till hundarna igen. Det är kritik som skär igenom ytliga strukturer och går på de svartare existentiella och sociala djupen. Se människan, och det samhälle hon förtjänar!

I Sverige har Deckarboomen nu blivit ett slags självklar storhet. Deckarna tar upp samtidsproblem, och de säljer. Jag har alltid uppfattat Arne Dahl, Jan Arnalds persona då han skriver kriminalromaner, som aningen obekväm i tvångströjan, ambivalent till populärkulturens regler, och med vidare ambitioner. Populärkultur okej, men hur obekväma grepp tål dess publik? Politiskt engagemang, men hur undvika att detta blir enbart självrefererande, samhällskritiska deckare som handlar om att de är samhällskritiska?

Dahl började med serien om A-gruppen (Rikskriminalens speciella enhet för våldsbrott av internationell art), det var i starten lite språkligt stökiga verk, intensiva – tills han stramade åt tvångströjan, blev mer konventionell, i balans på mittstrecket. Både A-serien och efterföljaren om Opcop-gruppen är berättelser om poliskollektiv, de senare med siktet inställt på globaliserad kriminalitet. Stilen blev med tiden slipad och strömlinjeformad. Det var som om Arne Dahl var mer inriktad på en eventuell filmatiserings möjligheter än på själva romanens.

Men så kommer här alltså den första berättelsen i en ny serie, Utmarker. Och jag gillar den. Den är på en gång vad man förväntar sig – populärkulturens första regel – och på tvären, svårhanterlig som utspel och utsaga om vår samtid. Den skevar, ibland åt det parodiska hållet; sipprar frätmedel, dock med en annan attityd än Hammetts. Ty den blandar intensivt de senaste decenniernas alla typiska deckaringredienser till en brygd som ständigt kokar över. Den börjar som skildring av två polisiära kollektiv (ett av dem Säpo), sedan sätts spotlighten på två huvudpersoner, kriminalsnuten Sam Berger och Säpo-diton Molly Blom.

Huvudintrigen är den typiska med en seriemördare; här ett monster som kidnappar unga flickor och – förmodas det – mördar dem under sadistiska former. Sam Berger är honom på (villo)spåren, och dessa leder snart in i hans eget mörker och förflutna – och i Molly Bloms. Molly dyker först upp i skepnad av en mystisk Nathalie Fredén, ett vittne. Lägg till detta en myckenhet blod och action i en story som snurrar likt katten på jakt efter sin svans, med snabba kast, maniska överraskningar – meteorologiskt sett är berättelsens struktur ett enda nyckfullt oväder – och du har en tämligen utmattande roman. Se människan! Och hennes samhälle! Och vad ser man då? En enda röra. Kriminalromanen som brutalt narrspel.

Dahl befriar sig inte från sin ambivalens, han gör den produktiv genom överdrifter. Det är som önskade han kapa navelsträngen till Den Svenska Deckarboomen och löpa in i andra berättarmönster, melodramens, skillingtryckets. Deckargenren är mestadels byggd på ett deterministiskt synsätt där inget sker av en slump; en värld byråkratiskt iscensatt av en grym Gud och mördare. Utmarker låtsas också rationell men tar sig i praktiken vidlyftiga poetiska friheter. Arne Dahl stryker nästan under sina nödlösningar och provisorier.

Strikt intrigmässigt är det fråga om en seriemördar-roman vi läst väldigt många av, inga nyheter där, men en demonstrativt hårt uppskruvad. Resultatet: en deckare på god väg att bli antideckare.

De förväntade budskapen då? Tja, seriemördaren blev delvis den han blev på grund av mobbning i skolan. Samt kan det naturligtvis dras slutsatser – genom den koleriskt högspände Sam Berger – om vår manlighet på dekis. Och Molly Blom upphöjas till aktivt feministiskt föredöme. Om man så vill.

Men det viktiga är att vi här får den representativa bilden av vårt samhälle och vår mänsklighet och våra deckare i vriden och vrängd form.