Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Arne Dahl | Blindbock

Carl Erland Andersson kommer att tänka på Sivar Arnérs böcker om tvillingdetektiverna när han läser Arne Dahls senaste bok.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Arne Dahl

Blindbock

Albert Bonniers förlag

Deckarförfattaren Arne Dahl har tidvis velat förskjuta förutsättningarna för sin serie böcker, breddat perspektiven, och ibland lätt experimenterat med formen – men jag vet inte om den nya boken, döpt till Blindbock egentligen ska räknas till dessa aktiviteter. A-gruppen, det gäng snutar han följt genom åren, har nu blivit Opcup-gruppen, en ”operativ enhet” med uppgift att bekämpa internationell brottslighet. Denna gång avlyssnar och skuggar man en liga som handlar med tiggare, mest romer; sysslar med den utpressning en EU-kommissionär utsätts för, och i Stockholm blir en dansk vetenskapsman ihjälknivad på öppen gata, med just en blind tiggare som vittne. Ett vittne som går upp i rök. Allt detta, och mer därtill hör ihop, fast i en enda röra. Arne Dahl ser till att hålla den sjudande.

En stunds – en 506 sidor lång stund – underhållning och spänning, jo då. Men jag misstänker att ambitionen varit större. Boken kan ses som ett litterärt angrepp på Europas rasistiska utveckling, och bakom den det kapitalistiska samhällets. Att EU-kommissionären utpressas beror exempelvis på att hon förbereder ett förslag som hotar stora oljeintressen. Men mest av allt är det en smula pojkaktiga äventyr. I en episod som osar James Bond tar sig den ur A-gruppen pensionerade Gunnar Nyberg in i ett fascistiskt högkvarter i Ungern, på jakt efter viktiga foton (avbildande EU-kommissionärens raffinerat erotiska privatliv) och kommer ut igen, utan särdeles många skråmor på sin riddarrustning.

Och det förekommer detaljerade och lätt röriga skildringar av invecklade skuggningar och avlyssningar; den som inte anat att vi lever i en gravt datoriserad tid får veta det nu.

Men vilken utveckling är Arne Dahls? Ett slags uppdaterad återgång till vissa av deckarnas tidigare utvecklingsstadier? På ett sätt är Blindbock som barndomens Tvillingdeckarna, med pojkarna och flickorna i vuxnas förklädnad, och 50-talets Sverige utökad till stora delar av Europa. Den ibland klämkäcka dialogen hör dit. Samt noterar jag att Arne Dahls språk i övrigt under utvecklingens gång blivit alltmer opersonligt, och kompositionen tydligt anpassad för filmatisering.