Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Arkitekt | Merethe Lindström

Det som Merethe Lindström mästerligt fångar är kanske främst vår tids upptagenhet av perfekta självbilder, skriver Karin Widegård om författarens bok Arkitekt.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Arkitekt

Merethe Lindström

Översättning: Urban Andersson

Weyler

En familj på bilresa får motorstopp strax efter en vägtunnel. Där är tunnsått med bebyggelse och de tvingas ta sin tillflykt till en stugby, öde för säsongen. Allt annat än hemtrevlig. Men de får tak över huvudet. Kvinnan lämnas ensam med döttrarna en stund medan mannen går iväg för att leta efter en affär. Under tiden kommer en främmande bil rullande in på campingen med tre personer, som inte på något sätt inger kvinnan förtroende.

Merethe Lindström laddar vardagliga situationer med en spänning som förebådar något obehagligt utan att en urladdning måste ske. I likhet med Raymond Carver i Short Cuts kastar hon in sina personer i händelsekedjor, som de fått på halsen utan att vara beredda på att ta sig an dem. Novellformen lämpar sig väl för att rikta uppmärksamheten mot några korta ögonblick, dagar eller veckor. För att sedan låta allt försvinna ut ur fokus igen. Vad som händer sedan vet vi ingenting om.

Arkitekt består av sex korta berättelser, som har det gemensamt att de handlar om relationer som är utsatta för en obalans. De låter ana en brutalitet som inte är riktad mot någon särskild person utan som snarare hör ihop med själva existensen.

Merethe Lindström har prisats för sin stora lyhördhet inför det outsagda. Tomrummen mellan replikerna och orden. Om det är så att vi aldrig helt kan förstå en annan människas inre värld, så är människorna här främmandegjorda även inför sig själva. De vuxna famlar på avstånd efter något att gripa tag i. Barnen kallas inte vid namn utan benämns kort och gott barnet, flickorna, pojken. Jag känner igen en isande känsla man kan få en snabb sekund. När ett litet barn som är helt beroende av en plötsligt avlägsnar sig ifrån en och man inser att barnet är en individ som man kanske inte alls är kompetent att ta hand om. Om man då tänker sig den känslan utspridd till att gälla allt.

Det som Lindström mästerligt fångar är kanske främst vår tids upptagenhet av perfekta självbilder. De som istället förbyts i ångest och osäkerhet. Hon gör det övertygande och lämnar läsaren i en eftertänksam oro.