Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Aris Fioretos | Mary

Ett förfärligt öde skildras på ett egendomligt vackert sätt i Aris Fioretos roman Mary.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Aris Fioretos

Mary

Norstedts

23-åriga Mary har just fått veta att hon är gravid när hon i november 1973 dras in i ett studentuppror mot militärdiktaturen.

Hon fängslas, förs till säkerhetstjänstens högkvarter och därpå vidare till en isolerad fängelseö.

I Aris Fioretos nya roman Mary sägs det aldrig explicit att händelserna utspelas i Grekland under juntans tid, men i en avslutande not pekar författaren på de uppenbara likheterna mellan ramberättelsen och vad som skedde i Aten och andra delar av landet vid samma tidpunkt. Å andra sidan har terror av liknande slag – med massarresteringar, tortyr, våldtäkter, förnedring – förekommit (och kommer så att göra) i många delar av världen; i den meningen är romanen lika universell som ständigt aktuell.

Ur Marys perspektiv skildras det ofta monotona livet på ”Råttön” bland kvinnliga medfångar, fångvaktare, soldater, skorpioner och givetvis råttor (”krafsarna” som hon kallar dem). Intrycken blandas med minnesbilder och tankar om den familj hon frigjort sig från och, inte minst, pojkvännen Dimos – en av ledarna för studentrevolten – som är helt ovetande om att Mary bär på ett foster som hon under vidriga omständigheter, ibland tortyr, försöker att skydda. ”Du är här därför att du behöver hjälp”, säger läkaren som ger Mary elchocker. Han knackar på hennes panna: ”Det finns sjuka tankar härinne.”

I en annan författares händer hade möjligtvis detta stoff förvandlats till politisk thriller, men Fioretos undviker nogsamt spänningslitteraturens domäner. Inte så att dramatik saknas men den är av annat slag, långsammare och mer lågmäld, samtidigt djupare, kanske också mer intensiv, precis som den smärta som successivt tycks förvandla Mary från en frihetslängtande människa med hela livet framför sig till en individ som mist sin identitet och slutligen bara består av kropp.

Förvånansvärt nog lyckas Fioretos skildra detta förfärliga öde på ett egendomligt vackert sätt.