Jostedalsbreen i västra Norge är den största glaciären på det europeiska fastlandet, mätningar visar att den minskar kraftigt.
Jostedalsbreen i västra Norge är den största glaciären på det europeiska fastlandet, mätningar visar att den minskar kraftigt.

Antropocen – ett ord för framtiden

I vårt kulturella medvetande har naturen alltid stått för det oföränderliga eller långsamma; när samhället ständigt utvecklas har naturen varit en fast punkt. Men vad händer när själva naturen börjar förvandlas? Mattias Hagberg har läst Sverker Sörlins nya bok.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

När såg du senast ett stycke natur som var helt opåverkat av människan? Själv kan jag knappt påminna mig när det var, om det ens någonsin hänt.

Temperaturen stiger, i jordlagren samlas radioaktivt nedfall och kemikalier, haven är fyllda av plastskräp och djurarter försvinner i snabb takt. Mycket talar för att vi just nu upplever en planetär kris, orsakad av oss människor. Vår kultur har trängt in i jordens alla skrymslen. Spåren kommer, bokstavligt talat, att finnas kvar i miljontals år.

Vad ska vi använda för ord för att beskriva denna värld? Vilket begrepp kan fånga förändringen?

Antropocen – människans tidsålder – är en het kandidat. Det är ett ord som på senare år har fått genomslag långt utanför naturvetenskapen, framför allt bland humanister, samhällsvetare och konstnärer som alla länge famlat efter ett begrepp som kan sammanfatta den värld vi lever i.

ANNONS

Är det ett bra ord?

Både ja och nej, svarar idéhistorikern Sverker Sörlin i en uppslagsrik essä om antropocen, där han försöker gå till botten med begreppet.

Bra, eftersom vi behöver ett ord som får oss att förstå den enorma inverkan människan har på sin livsmiljö. Dåligt, eftersom ordet egentligen hör hemma i geologin, och i strikt bemärkelse inte går att använda som en metafor inom konst och humaniora.

Sverker Sörlin vrider och vänder på ordet. Han försöker hitta så många ingångar som möjligt. Själv är han mest förtjust i den normativa aspekten: antropocen signalerar ansvar. Om människan har makt att vara en geologisk kraft, har hon också en skyldighet att hantera makten på ett moget och ansvarfullt sätt.

Här ställer författaren en viktig fråga: Är det verkligen mänskligheten, som helhet, det handlar om? Är det verkligen rätt att tala om mänsklighetens tidsålder när vissa människor och vissa samhällen nästan inte lämnar några spår efter sig alls? Borde vi inte tala om något annat än antropocen?

Sverker Sörlin lyfter in ett antal olika förslag som förekommit i debatten. De två starkaste kandidaterna är kanske kapitalocene och eurocene, som båda lägger ansvaret på den västerländska kapitalismen som system, och inte på mänskligheten som helhet.

ANNONS

Detta är ett viktigt påpekande. Skall antropocen bli ett gångbart begrepp måste det kompletteras med en analys av makt- och resursfördelning. Tyvärr gör Sverker Sörlin inte så mycket av denna viktiga insikt. Han påpekar saken några gånger, men marscherar sedan snabbt vidare, som om han inte riktigt orkade slutföra sina tankar.

Just den snabba takten är ett återkommande problem med den här boken. Den känns lite impressionistisk, ja ibland till och med lite slarvig, som om Sverker Sörlin inte riktigt orkat smälta sitt material innan han satt sig för att skriva.

Det är så klart synd. Ämnet är för intressant och för angeläget för att slarvas bort.

Trots det läser jag med intresse. Förmodligen för att Sverker Sörlins bok är den första på svenska som tar begreppet antropocen på allvar.

Här finns också några avsnitt som lyfter och som jag säkerligen kommer att återvända till.

Som mest intressant är Sverker Sörlin mot slutet när han skriver om antropocen som en existentiell kris. I vårt kulturella medvetande har naturen alltid stått för det oföränderliga eller långsamma; när samhället ständigt utvecklas har naturen varit en konstant – en fast punkt. Men vad händer när själva naturen börjar förvandlas? När till och med geografin är i rörelse?

ANNONS

Sverker Sörlin uttrycker det kärnfullt: ”Vart vi än vänder blicken möts vi av kalvande glaciärer, jordar som blåser ut i oceanerna, regnskog som skingras för våra ögon, arter som upphör att existera, en atmosfär som obevekligen fylls av växthusgaser som alstrar temperaturer som får biologiska processer att skena.”

Ja, vad gör vi när själva naturen faller samman inför våra ögon?

Kanske, skriver Sverker Sörlin, kan ett begrepp som antropocen få oss att tänka nytt, eftersom det signalerar att jorden och människan hör samman i tid och rum. Han efterlyser ett tänkande som sätter hela planeten i centrum, en ”jordens politik”, som premierar ansvar istället för förstörelse.

Det är en vacker tanke, närmast religiös i sin tro på ordens magiska makt. Själv tänker jag att detta synsätt måste kompletteras med en stenhård analys av de ekonomiska system som alstrat krisen.

Utan en djupare förståelse av kapitalismen kommer vi aldrig att greppa människans tidsålder. Jag hoppas att nästa bok av Sverker Sörlin kommer att ha titeln Kapitalocen. Det hade varit riktigt intressant.

ANNONS