Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Antony Beevor | Ardennerna 1944

Tiotusentals människor, soldater och civila, miste livet under Hitlers sista viktiga offensiv, Ardenneroffensiven 1944. Johan Werkmäster läser Anthony Beevors tekniskt detaljrika bok om slaget och blir besviken.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Historia

Historia

Antony Beevor

Ardennerna 1944

Översättning: Kjell Waltman

Historiska Media

”Tyskarna har gått till offensiv i väster, ta mig katten! Kriget tar inte slut än på länge, ingalunda gör det det!”, skriver Astrid Lindgren på juldagen 1944 i sina nyligen utgivna krigsdagböcker.

Hon syftar på Hitlers sista desperata försök att återta kommandot på västfronten under andra världskriget, den så kallade Ardenneroffensiven som inleddes i södra Belgien den 16 december 1944. Många trodde då att nazisterna redan var besegrade.

De allierade var oförberedda på den överraskande offensiven och fiendens aktiviteter avfärdades först som plundringsanfall. När man äntligen började förstå situationens allvar hade tyskarna redan skapat åtskillig förvirring. Ett kompani engelsktalande kommandosoldater i amerikanska jeepar och uniformer hade åkt runt bakom de allierades linjer och skurit av telefonledningar, vänt på vägskyltar och jävlats på alla möjliga sätt. Dessutom lyckades tyskarna flytta fram sin front åtskilliga kilometer.

Striderna pågick i drygt en månad innan de allierades seger var ett faktum. Då hade tiotusentals människor, soldater och civila, mist livet i detta grymma och meningslösa slag.

För drygt ett kvarts sekel sedan, i maj 1988, hyrde jag ett hus i byn Bohan i belgiska Ardennerna. Andra världskriget var då inte mer avlägset än att många människor fortfarande mindes det. Och i själva landskapet fanns det gott om påminnelser därom, inte minst krigskyrkogårdar. Om dagarna genomkorsade jag bergen med bil och stötte ideligen på små oansenliga skyltar, som pekade ut vägen till begravningsplatser för soldater som stupat.

Det kändes sorgset, vemodigt, och samtidigt på något sätt högtidligt att vandra omkring bland dessa räta rader av vita, enkla kors. Jag läste namn, födelse- och dödsår. Så många. Så unga. Ibland saknades namnen. I stället stod det Inconnu eller Known but to God. Krigskyrkogårdar nämns sällan, och i så fall bara de allra största, i resehandböckerna. De anses inte vara något att se. De är ju inte ovanliga på något sätt. De finns överallt. Det är bara i Sverige vi inte har dem.

Den brittiske militärhistorikern Antony Beevor har haft stora framgångar, inte minst i Sverige, med sina böcker om andra världskriget. I det senaste 500 sidor digra alstret, Ardennerna 1944, beskriver han på ett ytterst ingående sätt Hitlers sista viktiga offensiv på västfronten och de allierades motoffensiv. Jag läser den med stora förväntningar i tron att han ska lyckas levandegöra detta tragiska kapitel i den europeiska historien.

Men jag blir besviken. Att Beevor kan sin sak, att han är ytterst påläst, förstår jag snart. Däremot tycker jag inte att han har den pedagogiska förmågan att förmedla sina kunskaper på ett intressant sätt, i alla fall inte i denna bok. Mekaniskt, liv- och färglöst, kryddat med fakta och teknikaliteter, redovisas slaget ur alla tänkbara synvinklar på ett alltmer tröttande sätt.

Beevors senaste bok har hyllats av brittiska recensenter men i en artikel av Jan Andersson som publicerats på GP:s kultursida (21/6) avfärdas den av den svenske militärhistorikern Christer Bergström som både ”felaktig och förlegad.” Till saken hör att Bergström själv har publicerat en bok om Ardenneroffensiven. Den kom på svenska 2013 och i engelsk översättning året därpå.

Tydligen hade Beevor inte hunnit läsa den innan han lämnade in sitt manus till förlaget, vilket upprör Bergström: ”Den innehåller ingenting av de nya rön som jag tagit fram i min bok”. Han menar att Beevors bok är medvetet översiktlig och – till skillnad från hans egen – inte vänder sig till ”möpare” (militärt överintresserade personer), men hävdar ändå att det får ”finnas gränser för hur svepande man kan beskriva ett skede som Ardenneroffensiven.”

Inte tycker jag att Beevors framställning är svepande. Jag tragglar mig genom långa fula ord som fallskärmsinfanteriregementet och pansarvärnskanonvagnsbataljonen samt tar del av upplysningen att stridsvagnar som vissa trodde var ”av typ PzKpfw VI ’Tiger’” lika gärna kunde ha varit ”av typ PzKpfw IV, som var snarlika men betydligt mindre”, och anser faktiskt att jag läser en bok för just ”möpare.”

I förlagsreklamen sägs det att Beevor, förutom att skildra krigets komplicerade skeenden, ”lyckas lyfta fram enskilda och gripande människoöden.” Jag håller inte med. Visserligen beskrivs ett antal högre officerare relativt utförligt, men lejonparten av de människor som nämns i boken skymtar snabbt förbi och förblir anonyma.

Kanske är jag fel sorts läsare. Möjligtvis vänder sig Beevor inte just till mig. Vilket jag hade hoppats att han skulle göra.