I min ungdoms bekantskapskrets var det några som skulle komma att råka illa ut. Vissa på grund av narkotikamissbruk, andra genom kriminalitet. Och så var det spelarna. Killarna som satt och häckade vid sunkhakens Vegasmaskiner, en uppdaterad variant av den enarmade banditen. De satt alltid där. Jackpot var 500 kronor.
Mycket mer än så försvann in i maskinerna; hela månadslöner, hyror, räkningspengar. Vegas är i dag det enskilt största spelet på den svenska spelmarknaden och problemspelarnas förluster blir enorma intäkter till statskassan. Samtidigt sägs spelmonopolet vara nödvändigt för att motverka just spelberoende, trots att Svenska spel är känt för sin aggressiva marknadsföring. Av Folkhälsoinstitutets rapport om spelberoende från 2003 framgår att de spelare som löper störst risk att få problem med sitt spelande är de med invandrarbakgrund, och unga spelare mellan 15 och 24 år.
Även försörjningsstöd är en riskfaktor. En undersökning utförd av riksdagens utredningstjänst några år senare visar i sin tur att Svenska spel gärna satsar stort i låginkomstområden. I mitten av 00-talet fanns runt 60 statliga Vegasmaskiner i Botkyrka, men inte en enda i Danderyd.
Spela lagom! tar sin början en kall novembermorgon 1903. Hundratals människor köar för att köpa en lott, med drömmen om att vinna den hisnande summan på 50 000 kronor. Lotteriet hade möjliggjorts genom ett undantag från spelförbudet och syftet var att dra in pengar till statskassan. Lotten kostade tio kronor, flera dagslöner för en vanlig arbetare. Med hjälp av sådana lotterier har bland annat Nordiska museet, Stockholms stadion och Göteborgs konserthus byggts.
Det är en gedigen bok, som ger en detaljrik överblick över Sveriges skiftande spelpolitiska historia. Författarna berättar underhållande och medryckande, med cliffhangers värdiga en Dan Brown-roman, om såväl tröga politiska skeenden som EU-lagstiftning. De reser till Halmstad, Sundsvall, Las Vegas och Bryssel för att intervjua en mångfald människor med olika erfarenheter av spelandet och aktörer med intressen i detsamma. De besöker bingohallar, pokerturneringar och Casino Cosmopol, beskriver bakgrunden till den osannolika succén Bingolotto och hur ny teknik ständigt utmanar staten i en duell där staten är dömd att förlora. I den tekniska kapprustningen ligger staten alltid steget efter. Nätpoker är bara ett av många exempel.
2007 meddelade EU-kommissionen att Sverige måste visa att spelmonopolet verkligen är skapat med sociala hänsyn i åtanke, eller annars släppa in utländska aktörer på marknaden. Mellantinget, den halvmesyr som är svensk spelpolitik, riskerade annars att ta Sverige till EG-domstolen. Det är helt enkelt inte glasklart för en bedömare som EG-domstolen att det svenska spelmonopolet minskar spelberoende eller finansierar ungdoms- och idrottsrörelsen i den mån att monopolet är försvarbart.
Boken är ingen stridsskrift, inget manifest för endera lägret. Gustavsson och Svanell visar förtjänstfullt hur branschens många myter spricker i ljuset. Statens spelbolag är inte den restriktiva och försiktiga aktör det framställs som. Spelandet är inte heller bara harmlös vardagsspänning. Men också skräckvisionerna saknar bäring i verkligheten. Spelberoendet skenar inte okontrollerat och det återkommande argumentet att staten måste tillhandahålla Vegasmaskiner för att stävja kriminella nätverk tycks inte heller ha någon grund i riktiga förhållanden.
Även om Svanell och Gustavsson är noga med att peka ut komplexiteten och verkar dra sig för att kalla det spelpolitiska bygget cyniskt, så är det svårt att komma ifrån den uppfattningen. Är det inte just cyniskt att spelmarknaden ger staten vinster i mångmiljardklassen varje år, samtidigt som det ofta är ohyggligt svårt att få hjälp för ett spelberoende? Staten tycks ge sig själv frikort när det gäller att ta hand om de negativa konsekvenserna av sin egen verksamhet.
I boken tecknas en bild av en statsapparat som själv blivit beroende av spelandet, men som samtidigt saknar både verktyg och vilja att ta reellt ansvar eller förändra spelpolitiken åt något håll. De som befinner sig i eller nära ett beroende utgör en tiondel av spelarna, men de står för mer än hälften av alla pengar som satsas på spel i Sverige. Att regeringen, idrottsrörelsen, socialdemokratin och spelbolagen mjölkar utsatta grupper som en kassako är ett av läsningens bestående intryck. Budgeten för Folkhälsoinstitutets arbete med spelproblemfrågor motsvaras av fem promille av Svenska spels årliga vinst.
Spela lagom! belyser det statliga monopolets inbyggda moraliska dilemman. Att den gemensamma kassan blir rikare med hjälp av spelmonopolet måste ses mot bakgrund av vem det är som betalar. Gustavsson och Svanell jämför den svenska spelpolitiken med plockepinn. Risken finns att man raserar hela bygget om man vidrör en av beståndsdelarna. Hårdare regleringar är orealistiskt, men är en avreglerad marknad vägen framåt? Gustavsson och Svanell vinner på att de inte målar ut en förenklad bild och inte kommer med några enkla sanningar, men jag saknar en prognos om vad som skulle kunna bli resultatet om plockepinn-bygget rubbas.
Premissen i debatten om spelmonopolet borde vara vad och vilka vi är beredda att offra för att kunna finansiera vackra byggnader och hälsosamma aktiviteter för medborgarna. Samt om statens dubbla roller verkligen är det minst dåliga alternativet.
En ny bok om det svenska spelandet. Författarna Anton Gustavsson och Adam Svanell diskuterar bland annat statens spelbolag som inte är så restriktiva som det framställs som. Samtidigt är det ingen alarmistisk bok, skräckvisionerna saknar bäring i verkligenheten.
.
Agnes Arpi är regelbunden kulturskribent och musikrecensent i GP. Bor i Göteborg. Skrev senast om serieromanen Smålands mörker.
