Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Antoine Compagnon | En sommar med Montaigne

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Antoine Compagnon | En sommar med Montaigne

En sommar med Montaigne har blivit en fransk succé. Boken är en sympatisk snabbkurs om ett tankfullt huvud.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Antoine Compagnon

En sommar med Montaigne

Översättning av Jan Stolpe

Atlantis

Antoine Compagnon debuterade 1979 med en formidabel avhandling om Montaigne – La second main som handlade om hur Montaigne i sina berömda Essäer från 1580 ständigt arbetade med citat från klassiska författare.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I detta flitiga citerande arbetar en ”andra hand” medan den första framställer egna tankar. Därmed samsas aktiviteten skriva och läsa på ett vis som ibland kallats intertextualitet. Det skrivna blev tydligt först mot bakgrunden av vad som redan fanns skrivet – det antika bollplanket. Kalla det handens och andens arbete.

Det var en mycket tankeväckande bok som Compagnon skrev sedan han återkommit till Flaubert, Proust (som i Proust entre deux siècles, 1991) och andra klassiker. Han är framstående akademiker men lever sitt intellektuella liv på publikt vis. Compagnon har den goda stilen att invitera den vetgirige läsaren, som när han ombads att göra en radioserie om Montaigne. Det resulterade i en nätt bok som blev en bestseller: En sommar med Montaigne. Boken är översatt av Jan Stolpe som också översatt Montaignes tre volymer Essäer härom året.

Michel de Montaigne (1533–1592) var adelsmannen, juristen och borgmästaren som lämnade det offentliga livet för att skriva fram sitt eget tänkande jag i sitt bokfyllda torn utanför Bordeaux. Jaget blev så att säga hans yrke.

Det är ett välperspektiverat porträtt som Compagnon presenterar i korta former med egna accenter. Montaigne var på sätt och vis den förste intellektuelle – han lever med böcker och dygder men inser snart alltings obeständighet och dödens närvaro. Så är också jaget ett lappverk att begrunda. Som litterär prestation är hans Essäer därför motsatsen till renässansens retorik. Det är inte talekonst som glansfull förställning utan snarare övningar i uppriktighet.

Montaigne är skeptikern som alltid söker motsägelsen, skyr malligheten och förordar tolerans och fördragsamhet. Om den tidens häxdomar: ”När allt kommer omkring sätter man ett bra högt värde på sina egna gissningar när man låter steka en människa levande för deras skull.” Montaigne har alltid nära till kroppen – genom ridning, erotik och sin hemska njursten.

Montaigne är också en man av sin tid, vilket Compagnon understryker. Det är bara alltför lätt att göra Montaigne ”modern”, trots hans skepsis mot kolonialism och annan självhärlighet. Fyra sekler skiljer oss, men just detta faktum är också vad som gör honom så levande att läsa. Som kanske ingen annan skapar Montaigne ett eget tankerum där vad som helst kan bli ämne. På detta vis skiljer han sig från skolfuxarnas bildning, ändå är de där klassikerna honom nära till hands.

Compagnons koncisa bok lyckas säga en hel del om just detta. Man anar också en sorts Montaignesmitta – den som skriver om Montaignes tankar försöker också att citera hans tankestil. Detta är Montaigne för en kort sommar, den längre viks gärna åt hans Essäer i tre volymer.