Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Annika Thor | Dit ljuset inte når

Feelgood i välskriven historisk tappning, tycker Stina Nylén om Annika Thors Dit ljuset inte når.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Barn

Barn

Annika Thor

Dit ljuset inte når

BonnierCarlsen

Annika Thors nya roman Dit ljuset inte når utspelar sig för nästan tvåhundra år sedan, när städerna patrulleras av uniformerade stadsvakter, barnhemsbarnen är tvångsarbetare och de kringresande teatersällskapen ger guldkant åt vardagen i landsorten.

Just de här ingredienserna bildar fond för Thors historia om den föräldralöse gossen Johan, som efter år av umbäranden flyr barnhemmet där han lämnats på tröskeln som litet barn.

Johan blir Johanna för att undgå upptäckt, får arbete som påkläderska hos en godhjärtad aktris och hittar sin allra första vän i livet, gatpojken Gustav. Det grova brödet byts ut mot ljust och mjukt, och de ljuvliga, mättade smakerna av smör och ost liksom de varma, vänliga skådespelarna bäddar in honom i lyckokänslor.

Men säker kan han inte känna sig. Är det inte stadsvaktens granskande blickar så är det ryttmästarens, den mörkklädde herremannen med brutal utstrålning som alldeles för ofta dyker upp på teatern med sin guldinfattade kikare.

Varför intresserar han sig så för Johanna, en fattig liten flicka i stråbahytt som döljer det snaggade pojkhuvudet? Kan det vara så att Johan inte alls är en lusig unge ur befolkningens djupa led?

Hunnen så här långt i den välskrivna historien börjar jag fundera på varför igenkänningens klockor ringer i bakhuvudet. Är det inte hos Barbara Cartland den här plotten brukar sitta som gjuten? Eller nej – det är ju Kulla-Gulla jag tänker på. Fast där är ryttmästaren som vill åt sitt familjearv utbytt mot den ondskefulla, adliga ryttarinnan Regina i samma ärende.

Visst! Det här är feelgood i historisk tappning för tioåringar, och som väl är får vi inte bara en lycklig upplösning utan också ett facit trettio år senare, när Johan avslutar sina memoarer.

Var tar sin, och fideikommisset förs vidare av den rätta blodslinjen, som vis av erfarenheten startar ett mycket bättre barnhem med hjälp av förmögenheten.