Går det att vara beredd på att ens barn kan dö? Annika Koldenius trodde att hon var det. Hennes och maken Jons son Sam föddes med en ovanlig leversjukdom som krävde att han transplanterades gång på gång. Dessutom drabbades han av en hjärnblödning som gav allvarliga skador. När det var som mest kritiskt meddelade läkarna att det behövdes ett mirakel för att Sam skulle klara sig. Och så gjorde han det! Överlevde i flera år, ända till i maj 2011 då han snart skulle ha fyllt elva år.
Journalisten Annika Koldenius beskriver med den förhöjda beredskapens fotografiska minne de långa vistelserna på Östra sjukhuset, där julaftnar och födelsedagar får göras så ”hemtrevliga” som det någonsin går. Hur föräldrarna kämpar för att orientera sig i en sjukhusvärld som inte alltid kommunicerar utanför sitt eget språk och organisatoriska logik. På kvällarna tvingas de ta farväl av sin son som ligger på intensivvårdsavdelningen eftersom övernattande anhöriga uppfattas som ett störande inslag.
När Sams hjärta slutar slå går hans mamma in i ett chocktillstånd. Ingen mental förberedelse kan göra detta begripligt, att sonen inte längre finns. Sorgen blir ohanterlig och river med sig stora delar av hennes identitet. Hon känner inte igen sig själv. Vem är hon utan Sam? Hon klär ut sig till ”Annika-allt-är-okej” i läderpaj och svartmålade naglar, fast på kvällarna har hon svårt att andas och hon kan inte förmå sig att ta hem sonens kläder från skolan för i hennes kropp finns fortfarande känslan att han kan komma tillbaka.
Mycket öppenhjärtigt och på ett språk som ofta gör halt mitt i en outhärdlig mening skriver Koldenius om en förälders värsta mardröm. Men Vi var alltid beredda handlar också om en kärlek som orkar hoppas och vägrar låta det friska försvinna i det sjukas skugga.