Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anneli Jordahl | Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona

Sällan har jag varit så tacksam över kvinnokampens landvinningar som när jag slagit igen pärmarna till den här romanen, skriver Elin Grelsson Almestad om Anneli Jordahls nya roman.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Anneli Jordahl

Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona

Norstedts

Det bör först och främst nämnas att jag och Mona i Anneli Jordahls nya roman har en del gemensamt. Vi kommer båda från landet och vi har båda varit unga i Östersund. Hon i ett gryende 60-tal, jag i ett nyss påbörjat millennium. Där skiljer sig de praktiska likheterna åt. Fyrtio år av kvinnokamp hann emellan mig och Mona. Sällan har jag varit så tacksam över den kampen som när jag läser Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona!

Efter usla betyg givna av en klassföraktande lärare som aldrig undgått en chans att se ner på Monas fattiga familj i skogen lämnar Mona Dalarna som 17-åring. Hon har fått arbete hos en finare familj i Östersund; kvinnan försöker avancera i karriären på kontoret som hon arbetar på, mannen är målare till vardags men jazzmusiker på kvällar och helger, deras tvååriga dotter är försummad, och fler barn verkar omöjligt att få. Som en konsekvens av de många missfallen och hans ständiga spelningar är äktenskapet allt mer en maktkamp med högljudda gräl och tårar.

Monas tonårigt rastlösa kropp drar henne ut mot staden, konditorierna och folkparkerna. Instängd i lägenheten med ett välfyllt schema över hushållssysslor som ska utföras ser hon från fönstret hur stadsborna lever. Ibland får hon möjlighet att smita ut; välja låt i jukeboxen på konditoriet där hon träffar en vän, gå på dans och erbjudas sprit i någon undangömd flaska, lovas mannekänguppdrag av den obehagliga Ingvar som strax därpå drar ner gylfen framför henne. Och så får hon följa med Ove på hans spelningar. Det är i det sistnämnda sammanhanget som hon möter Harold. Från den jämtländska fjällvärlden har han kommit, är på regementet till vardags men lever för att spela gitarr och lyssna på jazz. Kärleken mellan dem är nervös men alldeles självklar och sprittande.

Insprängd i berättelsen om den unga Mona finns dialogerna mellan modern och dottern. En Mona som åldrats och som med resignerad röst samtalar med sin dotter om livet som ung, ensamstående mor. Dottern svarar och berättar ur sitt perspektiv, bland annat om hur hon sökte upp den sedan länge frånvarande fadern Harold.

Dialogerna är korta, poetiska och sorgsna. En smärta över livet som blev, danserna som aldrig blev dansade och sveken från mannen som inte tog konsekvenserna av vad som hände utan stack, en mor från Frälsningsarmén som tog avstånd från sitt ogifta barn och ett samhälle som hela tiden hotade med socialen och höll den unga modern under uppsikt.

De står i skarp kontrast till den uppsluppenhet som präglar den unga Monas berättande. Jordahl skriver fram hennes röst, så talspråklig, tonsäker och stiltrogen, att Mona snabbt blir min vän. Den tonåriga rastlösheten, väntan på att livet ska börja och känslan av att det varje fredagskväll börjar på nytt är så omsorgs- och kärleksfullt skriven. Jag vet hur det känns, Mona, jag har också varit där med magpirret och den långa väntan på helgen. Vi har alla varit där. Vi har också varit Harold, som ibland får utrymme att berätta om sin ständiga hemlängtan, hatet mot militärtjänsten och senare den kvävande känslan av flickan som han älskar men som plötsligt bor hos honom utan att han riktigt har förstått hur det har gått till.

Det är en politisk berättelse, om klass, kön och frihet, som samtidigt är en historia full av kärlek. Vänskapen mellan kvinnorna i kallskänken på Stadshotellet där Mona så småningom hamnar, föräldrarnas långsamma acceptans av dotterns ogifta havandeskap och kärlek till barnbarnet, solidariteten mellan de ensamstående mödrarna. Här finns många relationer som jag kommer att bära med mig.

60-talsmiljöerna är så exakt utskrivna att jag kan känna varje detalj av dem, befinna mig där i konditorilarmet och de hårda gatorna i den kalla vårluften. Och sällan har jag varit så tacksam över kvinnokampens landvinningar som när jag slagit igen pärmarna till den här romanen. Tack för att jag fick behålla mitt ungdomspirr utan att oroa mig för konsekvenser. Tack för att jag får fortsätta att dansa. För Mona och alla kommande generationers rastlösa, längtande tonårsflickor fortsätter vi att kämpa.

ÄMNET

Anneli Jordahls nya roman Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona utspelas i ett gryende 60-tal. Det är en politisk berättelse om klass, kön och frihet, och samtidigt är en historia full av kärlek.

SKRIBENTEN

Elin Grelsson-Almestad är kulturskribent och författare. Medverkar regelbundet på GP Kultur och recenserade senast Juli Zehs bok Stopptid.