Anne Swärd är gudabenånad berättare, skriver Ingrid Bosseldal, som läst hennes nya roman Vera. Bild: Henric Tiselius.
Anne Swärd är gudabenånad berättare, skriver Ingrid Bosseldal, som läst hennes nya roman Vera. Bild: Henric Tiselius.

Anne Swärds Vera är en alldeles lysande roman

Anne Swärd är gudabenånad berättare och en epiker av stora europeiska mått, skriver Ingrid Bosseldal som läst senaste romanen, Vera.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det finns de som tycker synd om Sandrine när hon snörs ihop och förbereds för att stå brud och liksom bakvägen göras till en del av den högborgerliga familjen Ceder. Så ung, så utlämnad, en barnbrud, en flickhustru.

Insvept i päls som skydd mot outhärdlig kyla blickar hon tillbaka och tänker: ”Synd? Om mig? De har ingen aning.”

Och innan bröllopsnatten är till ända – ”så kall att bröllopstårtan inte går att skära, att utfällningar av is bildas i bålen, bubblorna fryser fast i champagnen” – har, inför det berusade bröllopsföljet, den som skulle döljas av korsetten anlänt till världen. Hon ges namnet Vera, efter brudgummens förlupna syster (och latinets ”sanning”), och under de år som följer gör Sandrine vad hon kan för att slippa konfronteras med det som barnet är en ofrånkomlig påminnelse om – övergrepp, svek, skam och skuld. Omvänt fungerar barnet, för brudgummen Ivan, som ett kvitto på en kollektivt accepterad lögn. Han har en fru och en dotter (må så vara att hon nedkom redan på bröllopsnatten). Alltså är han inte homosexuell.

ANNONS

Anne Swärds fjärde roman är uppkallad efter detta barn, Vera. Men egentligen är det mycket lite av Vera i texten. Hon försvinner in bland hushållerskan Vannas kjolar när Sandrine vägrar ta henne till sig. Det finns en – fullkomligt lysande gestaltad – förhistoria i de polska bergen, ett världskrig på väg mot sitt slut, tyska erövrare som, trots att de är på väg att förlora, fortfarande tar vad de vill ha. Dessförinnan finns också en förtrollad barndom i Frankrike, lustfyllt och skamlöst levd i en kvinnovärld skapad av den hamn där nästan varje man går till sjöss.

Akta dig för kärleken hette den samlingsvolym med Anne Swärds tre första romaner (debuten Polarsommar 2003, Kvicksand 2006 och Till sista andetaget 2011), som utkom för två år sedan. Titeln, en många gånger – förgäves – upprepad varning från mor till dotter, är hämtad ur Till sista andetaget, men sammanfattar samtidigt författarskapets kvintessens. Kärleken är den drivande kraften i Anne Swärds prosa. Aldrig långt borta, nästan alltid ett slags undantagstillstånd i vilket också det värsta kan ske. I Sverige direkt efter kriget faller borgerliga familjer inte öppet sönder, istället sker söndringen inåt. Med tiden förstår Sandrine allt bättre hur saker hänger samman. Till sist också hur djupt bedragen hon än en gång blivit.

ANNONS

Efter den både burleska och isande inledningen, bröllopet och återblickarna på Sandrines barn- och ungdom, med så många meningar som jag stryker under och helst vill citera, sänker Swärd tempot, går längre in i Sandrine och blir också något mer språkligt återhållsam. Romanen mattas lite och den kvinnliga skamlöshet (och politiska styrka) som kännetecknar romanupptakten tonas ner. I dess ställe kommer ett krypande obehag och Sandrines insikt om att hon måste leva med de beslut hon fattade under flykten.

Anne Swärd är en gudabenånad berättare och en epiker av stora europeiska mått. Utan minsta tvekan skriver hon stort och vackert på en prosa som frammanar bild på bild och ibland öppnar sig som en roman av Günter Grass mot en värld som är på en och samma gång barnsligt konkret och sinnrikt illvillig.

ANNONS