Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anne Holt | Död i skugga

Anne Holts senaste deckare på svenska handlar om barnmisshandel. Pojken Sander är bokens mest levande gestalt, skriver Carl Erland Andersson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Anne Holt

Död i skugga

Översättning Margareta Järnebrand

Piratförlaget

Finns det något slags, vad ska man kalla det, den minsta gemensamma nämnarens nordiska deckare, den typiska? Kanske Anne Holts norska. Hon är inte usel, inte bra – alltså ingen mästerlig Åsa Larsson – och lättläst med underförstått igenkännbara huvudpersoner, det vill säga de har problem av den art många kan ha. I detta fall blir kriminalpsykologen Inger Johanne Vik åter med barn vid kanske väl mogen ålder, och hon vet att hennes man inte vill ha fler. Hur ska hon berätta för honom?

Detta är privatlivet, det som obligatoriskt understryker att hjältinnan är som alla andra, inget besvärade och hädiskt geni, och sen återstår huvudstoryn om barnmisshandel. Det gäller en pojke med adhd som dött av sina skador då han påstås ha trillat ner från en stege. Men skadorna är lite väl många och märkliga, så en ung, oerfaren polis – en valp, Holt betonar en aning njutningsfullt ständigt hans hundaktiga tafatthet – blir misstänksam. Samtidigt har Breivik just sprängt sin bomb, och begått sina rasistiska härjningar. Så den unge polisen Henrik Holme är ensam med sitt fall, om det nu är ett sådant.

Den döde pojken tillhörde naturligtvis en överklassfamilj där modern, tidigare tandläkare, inget har att göra och kompenserar det med svårartat krökande, och där den åtminstone skenbart auktoritäre fadern är mycket framgångsrik, troligtvis på grund av skumma affärer. Allt enligt gängse facit. Inger Johanne Vik känner paret sen gammalt, och det är på så sätt hon trasslas in i fallet. Vem som haft ihjäl den stackars Sander, så hette pojken, förstår läsaren rätt tidigt; spänningen blir ljum.

Det är möjligt att boken vill åstadkomma debatt kring barnmisshandel, men den lyckas bara med att konstatera att sådan bedrövligt nog förekommer, ibland med dödlig utgång. Vår tids problem ligger inte i en brist på debatt om viktiga ting, utan att diskussionen numera tycks försiggå i ett slags medialt tomrum, utan konsekvenser i det konkreta – men det är en annan artikel än denna. Återstår pojken Sander, bokens mest levande gestalt, sedd ur de andra personernas minnen. Det är i dessa sekvenser Holts prosa blir levande.