Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Anne Charlotte Leffler | Sonja Kovalevsky, Erinringar, Jämlikhet, En sommarsaga

Anne Charlotte Leffler bröt mot alla tidens tabun. Först i det hon skrev. Sedan i sitt liv, skriver Lisbeth Larsson som har läst fyra återutgivna böcker av en frispråkig författare.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Anne Charlotte Leffler | Sonja Kovalevsky, Erinringar, Jämlikhet, En sommarsaga

Atlas vintage

Det verkar vara hennes öde att bli ständigt bortglömd. Eller ständigt nyupptäckt. Det beror på hur man ser det.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Anne Charlotte Leffler var den mest lysande av alla de kvinnliga författarna under det moderna genombrottet. Hon inte bara skrev bra. Hon var vacker, frispråkig och frän. Hon blev också ständigt angripen och attackerad av sina manliga författarkollegor. Inte minst av Strindberg. Det är förunderligt hur sedliga det moderna genombrottets unga arga män blev när kvinnorna tog till orda i tidens hetaste ämnen: kvinnors frigörelse och sexual­liv. För att inte tala om när de levde ut den bejakande livshållning de själva predikade.

Anne Charlotte Leffler bröt mot tidens alla tabun. Först i det hon skrev. Sedan i sitt liv. Hennes böcker, varav tre nu tryckts på nytt av bokförlaget Atlas, är som knytnävsslag in i det hycklande patriarkatet.

Vid 23 giftes hon bort med häradshövdingen Gustaf Edgren, som starkt motsatte sig hustruns skriverier. Deras äktenskap fullbordades dock aldrig sexuellt. Och vid 39 års ålder kunde hon som oskuld möta sitt livs stora kärlek, den högadlige italienske matematikern Pasquale del Pezzo. ”Nu bjuds mig lifvets fullhet i en bräddfull skål o jag dricker”, skrev hon till en vän. Lyckan blev dock kort. Hon fick en son med sin älskade. Men avled i brusten blindtarm strax därefter bara 42 år gammal.

Det sista hon hann ge ut var en biografi om sin jämnåriga väninna, den berömda matematikern Sonja Kovalevsky. En annan av tidens överbegåvade kvinnor som dog alldeles för ung. Denna biografi hör också till dem som Atlas låtit trycka på nytt och det är en både intressant och gripande bok. Det är en väninna som skriver om en död väninna med beundran, kärlek och sorg, men också med en beundransvärd saklighet.

Lennart Hjulström gjorde en underbar film på den i början av 80-talet. Jag minns fortfarande kraften i Bibi Anderssons Leffler och Gunilla Nyroos Kovalevsky, liksom deras längtan och vanmakt. Berget på andra sidan månen, som filmen hette, ville de ha. Ingenting mindre.

Man kan tycka att den tid är förbi då erotiken var till för män och kvinnan måste välja mellan kärlek och yrkesarbete. De texter ur Anne Charlotte Lefflers långa boksvit Ur lifvet som Atlas gett ut har också en historisk karaktär genom att de handlar om just detta. Leffler närmar sig den omyndigförklarade och avsexualiserade kvinnans situation från ständigt nya vinklar. Men det gör dem inte alls ointressanta. Tvärtom har dessa goda detaljerade samtidsrealistiska skildringar från slutet av 1800-talet den stora förtjänsten att de visar hur det övergripande tänkandet om kvinnans underordning effektueras i vardagslivets minsta detaljer under just den specifika period som vi kallar det moderna genombrottet.

Man skulle kunna läsa de noveller som Atlas publicerar i samlingen Jämlikhet som genmälen till Strindbergs Giftas-noveller. Men när jag studerar tillkomståren ser jag att det lika gärna kunde vara tvärtom. Strindberg som i sina Giftas-noveller slår tillbaka mot en samtida kvinnlig författare som var vida populärare än han och som länge ansågs vara ledaren för ”det unga Sverige”, som Strindberg ansåg vara hans skapelse.

I novellen Barnet, som är skriven 1882, beskriver Anne Charlotte Leffler en av de sysslolösa hustrur som Strindberg skulle gissla några år senare. Men inte som en parasit utan som en förnekad, utestängd och underkänd människa.

Novellens unga kvinna har gifts bort med en äldre man vid ännu yngre år än Leffler själv. Detta äktenskap vilar dock på kärlek. Men mannen vägrar låta hustrun bli vuxen. Hon ska vara hans barn även när hon själv bär ett barn inom sig. Hennes beroende är hans stolthet och hennes frustration. Slutligen dör han ensam i sitt rum dit han dragit sig tillbaka för att inte oroa henne, varpå hon väcks upp ur sin underordning, föder barnet, kastar ut barnjungfrur såväl som amma och tar hand om det själv.

Anne Charlotte Leffler ville gärna ha ett om inte lyckligt så i alla fall uppbyggligt slut på sina berättelser. Men ibland kan det, som i romanen En sommarsaga som också nytryckts, vara svårt att åstadkomma om man vill vara realist. I denna långa vindlande berättelse om en emanciperad konstnärinna som mot allt förnuft låter kärleken föra henne bort från sin ateljé i Rom till en enslig folkhögskola i Norge finns många starka bitar, men slutet, där den norske maken ber henne förlåta allt han tvingat henne till i äktenskapets namn, hör avgjort inte till dem.