Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Annakarin Thorburn | Jag biter i apelsiner

Med ett säreget språk fyller Annakarin Thorburn ett rätt torftigt upplägg med kött och blod, lust och sorg, skriver Elin Grelsson Almestad.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Annakarin Thorburn

Jag biter i apelsiner

Gilla böcker

Efter att ha sträckläst Annakarin Thorburns debutroman Jag biter i apelsiner värjer jag mig medvetet mot andra intryck och texter en lång stund efteråt. Jag vill stanna i det pulserande, lyriska universum av smärta och lust som jag varit en del av i strax över tvåhundra sidor. All annan text känns plötsligt fattig i jämförelse med den språkdräkt som Thorburn klär sin berättelse i.

H istorien är egentligen mycket enkel: en kvinnlig huvudperson lever med en man och inleder en otrohetsaffär med en annan, ständigt hungrande och jagande efter bekräftelse. I bakgrunden finns barndomsminnen, med en sörjande, gråtande far och en mor som lämnade familjen, mönster som går igen och hål som måste fyllas.

Med ett ovanligt utvecklat, säreget språk fyller Thorburn ett rätt torftigt upplägg med kött och blod, lust och sorg så att det väller över på varje rad utan att någonsin bli för mycket. Här tillåts huvudpersonen vara exakt så sårbar och samtidigt lustbejakande som en människa inte sällan är.

Med helt egna bilder målas känslor i allsköns färger. Som när huvudpersonen långsamt börjar bejaka lusten till den andra mannen och konstaterar att ”det är något mörkt, som rök, inom mig”. Eller skulden och förvirringen som bland annat beskrivs genom tystnaden på gatan. ”Jag hör ingenting. Jag hör inte bilar, skolbarn, fåglar, flygplan, maskar i jorden. Jag går i ett tyst rum.” Det är en njutning att läsa hur Thorburn med både exakthet och lekfullhet tecknar fram sin historia.