Anna Wahlgren | Sanning eller konsekvens

ANNONS
|

Jag beskrev Felicia Feldts barndomsskildring och anklagelseakt Felicia försvann som ett ”förintande slag” mot författarens mamma, barnuppfostrarproffset Anna Wahlgren. Om Feldts bok var ett slag är denna Anna Wahlgrens svarsbok en brokig blandning av olika försvarsgrepp. Det är som om alla möjliga positioner prövas. Wahlgren svarar ömsom med en örfil, ömsom med en vädjan. Vissa av dotterns anklagelser dementeras kategoriskt som lögner, i nästa stund förlåter hon storsint dottern då denna sägs ha ”diagnosen mytomani”, varpå nästa anklagelse tvärtom erkänns med högburet huvud och ett ”Det skäms jag inte för!”, vilket följs av en sårad tillbakablick på den höga och rena kärlek som fanns mellan den späda, oskyldiga Felicia och hennes mamma, varpå Wahlgren genast spärrar ut klorna igen och anklagar dottern för att baktala sina syskon i ett uppenbart försök att vända syskonen mot varandra, för att strax därefter mjukt bedyra att syskonens lojalitet till varandra är det hon värnar mest ... och så vidare i 460 sidor.

ANNONS

Till sitt försvar åberopar Wahlgren allt slags material: långa citat ur de egna böckerna, decenniegamla tidningsintervjuer, utdrag ur brev och mejl från barnen, sms med planering inför julfirande och inlägg i diskussionstrådar på nätet. Syftet att blottlägga varje felaktighet i Felicia Feldts beskrivning, oavsett hur liten, ofta med en knappologiskt redovisande tondövhet för intentionen i Feldts roman; familjen flyttade inte alls 19 gånger utan bara 16, så det så! Och när det där hände, var syskonet X inte alls två år utan hade hunnit fylla tre, faktiskt!

Det är en utmattande läsning. Det är en sorglig läsning. Det är på sitt sätt en fascinerande läsning, eftersom texten i kraft av sin ickekalkylerade, affekterade svängning mellan polerna förlåtelse och hämnd, bekännelse och förnekelse, kan läsas som en slags journal över själva krisreaktionen. Dotterns bok var återhållen och kylig, därtill impressionistiskt luddig i detaljerna. Stilmässigt är denna bok dess motsats, den tycks skriven i ett rasande svep och ha skickats till tryckeriet utan en genomläsning, den är full av konkreta omständigheter och tusen detaljer, som när ett gråthickande barn efter ett slagsmål odiskriminerat åberopar varje liten omständighet som talar till dess fördel. Så kallar Anna Wahlgren också sin bok rätt och slätt för en ”icke-roman”, en väsentligen riktig kritik av det faktum att Felicia försvann marknadsfördes som en roman.

ANNONS

Det finns i denna bok några psykologiskt intressanta spår till varför relationen till dottern kraschlandat så katastrofalt. Wahlgren skriver oskyldigt om dotterns födelse: ”Anna Felicia föddes den 11 juli 1967. Anna Den lyckliga skulle hon heta, i motsats till den Anna som var jag”. Som om det vore helt oproblematiskt, ja en normal och kärleksfull mammahandling, att utnämna ett barn till en lyckligare variant av sig själv. Wahlgrens förälskade besatthet i att ”utöka flocken” med ständigt nya bebisar – vilket några gånger motiveras med att det skänker en förväntansfull nystart åt ”hela flocken är – gränslös. Det finns något rent och oskyldigt hos de nyfödda (dessa två ord ”ren” och ”oskyldig” återkommer påfallande ofta överhuvudtaget) som Wahlgren inte kan få nog av, som tycks förstöras när barnet skaffat sig viss autonomi, vilket kräver nya småttingar. Personligen tycker jag att detta behov av en ”egen flock” och bebisberoendet är mer skrämmande än det alkoholberoende som Feldt anklagar sin mor för (och som hon förnekar).

Direkt obegripligt är Wahlgrens förhållande till männen: hon gör säkra feministiska analyser, deklarerar Pippi Långstrump-käckt att de förtjänar att kastas ut med huvudet före, men stannar i flera år, serverar dem whiskey och slickar deras sår. Wahlgren framstår i sin egen försvarsskrift som impulsstyrd, gränslös och lättsårad, kanske mer än de flesta. Hon är skrämmande som rasande sårat mammamonster, som utslungar skuldkänsleframkallande projektiler i parti och minut. Det är också uppenbart så att hon fostrade sin flock i en säregen och förvirrande blandkultur med å ena sidan radikal sexuell öppenhet och okonventionella hippieinslag, å andra sidan sträng pliktmoral med åtminstone någon grad av fysiskt våld.

ANNONS

Men Sanning eller konsekvens är framför allt en obehaglig läsning, eftersom både Wahlgren själv och den massmediala logik i vilken båda böckerna verkar, sätter läsaren i domarens position. ”Så, nu vet ni allt, här är hela förundersökningen, vem är skurken?” (när svenska folket så småningom får rösta om saken på någon av kvällstidningarnas hemsidor gissar jag att Anna Wahlgren ligger pyrt till). Jag värjer mig mot domarrollen och kan konstatera att varken mammans eller dotterns bok, en del psykologiskt intressanta observationer till trots, av egen kraft förtjänar plats i bokutgivningen.

ANNONS